Trots min ringa ålder har jag faktiskt spelat mot storheter som Maradona, Zico och Van Basten. Inte på skoj eller i jipposammanhang, utan på mer eller mindre blodigt allvar. Oftast blev det jämna och hårda drabbningar, men ibland när någon var tvungen att gå hem och äta eller var bortrest kunde matcherna te sig en aning ojämna. Jag kommer inte ihåg vem jag själv brukade gestalta, men förmodligen varierade det från dag till dag. Säkert var dock att alla stjärnor var med när det drog ihop sig till match. Det är inte varje dag en spelare som Pelé lirar “flygande” målvakt och gör tre mål i samma match. Sånt händer bara i de riktigt tuffa matcherna där spelet kommenteras för publiken under matchens gång av det ena lagets högerback och där slutsignalen går i samma stund det blir för mörkt för att se bollen.

Givetvis springer inte Zinedine Zidane runt och leker Figo. Gör han det borde han jobba mer på den mentala biten. Nej, det finns två skikt av fotbollsspelare. De som är stjärnor och de som vill bli stjärnor.

Någonstans går gränsen för när man inte längre låtsas vara någon av sina idoler. Troligtvis har det inget med ålder att göra, utan snarare upphör det när en viss kompetens uppnåtts. Vid en särskild nivå lyfts man upp ett snäpp i fotbollshierarkin. Eftersom jag inte upplevt det själv undrar jag givetvis hur det går till. Gissningen är dock att det sker i sömnen, natten efter matchen där du räddade bollen på mållinjen två gånger, nätade två gånger framåt, spelade fram till de övriga tre målen och sedan skrev kontrakt med klubben som hade skickat ut en talangscout på just din drömmatch. Då är det helt plötsligt andra som vill vara som du.

När upphör då lekandet och drömmandet? Aldrig kan man hoppas, och erfarenheten säger att det åtminstone förekommer en bra bit efter 30 års ålder. Slutsatsen blir följaktligen att de flesta av oss aldrig lär kunna låta bli att sträcka armarna i luften och skrika “Beckham” så fort vi slår in ett långskott på liggande boll. Idag kan du dessutom köpa en snygg matchtröja med idolens namn på ryggen i vilken sportaffär som helst, och det gör ju bara saken ännu roligare.

Trams? Klart att det här inte gäller alla, men det finns nog många som känner igen sig. Själv ser jag det ofta.

Drömmen om ett liv som fotbollsproffs blev aldrig verklighet, men kommer alltid ges uttryck i form av de underbara gestaltningar vi får se så fort det ska spelas boll med polarna.