Att fotboll berör och engagerar vet vi alla som har förälskat oss i sporten fotboll. Denna världens största och mest omtyckta “lek” av “lekar”. För en del är fotbollen en förströelse och ett trevligt och roande inslag i en annan kanske grå vardag. För andra är den någonting så mycket mer och så mycket allvarligare än bara en lek. Vad den än är, förströelse eller allvar, så har de flesta anhängare av “leken” fotboll det gemensamt att de älskar spelet fotboll med dess oändliga möjligheter, variationer och den aldrig på förhand givna utgången/resultatet.

Tyvärr finns det en kategori, om man ska generalisera, människor som ogillar fotboll, eller i värsta fall hatar den. Bland dessa fotbollshatare så finns det, precis som bland fotbollsälskarna, näst intill alla slags människor. Alla har vi säkert stött på någon eller några som för allt i världen inte kan förstå hur elva fullvuxna män kan jaga en rund boll på en alldeles för stor gräsmatta. Eller dom som inte kan förstå tjusningen i en sport som allt som oftast aldrig överskrider fem mål per match (gå på handboll). Eller dom som säger att de somnar om de ser på fotboll, “för det händer ingenting”. Ja, exemplen kan göras många, många fler. Dessa var bara några.

Ur denna grupp “fotbollshatare” så kan man dock plocka ur en kategori personer, nämligen “kultur och konst maffian”. Eller som vissa även kallar dem, “kultursnobbarna”. För dom har fotboll alltid varit någonting simpelt som bara dom som inte förstår sig på “riktig konst” ägnar sig åt. Denna grupp har som sagt alltid sett ner på denna “simpla sysselsättning” så när som på en mycket, mycket liten tidsepok som varade högst något eller några år. Det var när den Engelske författaren Nick Hornby kom ut med sin bok Fever Pitch och vips!, så var det så himla hippt med fotboll. Helt plötsligt skulle varenda hornbågad källarpoet, upp till känd hötorgsmålare uttala sig om fotboll och förklara varför fotbollen var så underbar och fin.
Måste erkänna att jag inte kan komma ihåg EN ENDA! klarsynt analys om fotbollens storhet och magin som omgärdar fotboll, från någon av dom då uppoppande “snobbanalytikerna”. Dessa Nick Hornby influerade experter är nu borta från fotbollsälskarnas scen och jag är ganska säker på att det inte är många av de sanna fotbollsälskarna som saknar dom.
Med “sanna fotbollsälskare” så menas dom som ser fotboll, kanske spelar fotboll, andas fotboll, äter fotboll eller som adidas reklam säger, kysser fotboll. Nämligen dom som kan uppskatta fotbollen och njuta av den konstart som fotbollen faktiskt är.

Vid detta påstående att fotbollen är en konstart så skriker säkert en och annan “konst förståsigpåare” i högan sky av förnärmelse. Men om inte en bollbehandling av Pelé eller Maradona i fornstora dagar är konst, ja då vet inte jag vad som är konst. Att se en perfekt slagen crossboll, en läcker fint, en underbar tunnel, en perfekt knallhård nick eller ett skott skjutet som ur en kanon är som balsam för själen och gör en varm inombords (ja, så länge det inte sker av en motståndare i en match mot Bajen vill säga, man skulle åtminstone inte erkänna det på plats under match).

Att till exempel se Kennedys teknik och bollbehandling är lika trolskt som en älvas magiska dans över dimhöjd tjärn, för att vara lite poetisk. Det är lika mycket poesi som att läsa en i djupet träffande dikt av Nils Ferlin, eller lika stimulerande som att lyssna på ett perfekt stycke av Mozart.

Kennedy, poet? FOTO: BILDBYRÅN

“Det handlar bara om pengar” skriker då någon till. Javisst är det så. Man kan tycka vad man vill om det, men så är det. Men vad kostar en tavla av Picasso? Eller av Van Gogh? Eller Zorn? Eller originalnoterna till någon av Beethovens symfonier? Eller August Strindbergs originalmanus? Och så vidare. Lägg ihop värdet av Picassos samlade verk och det värdet överskrider med råge till exempel Zinedin Zidanes så här långt tjänade pengar. Förmodligen vad han kommer att tjäna under sin livstid. Om detta kan man, som sagt, sedan tycka vad man vill.

Sen skall man inte glömma bort det stora flertalet, såväl fotbollspelare som andra konstnärer, som aldrig kommer i närheten av några stora pengar. Det är bara de som har lyckan att bli upptäckta som kommer dit (eller olyckan kanske). Men här finns det dock en mycket stor skillnad mellan fotbollens konstnärer och de övriga konstnärerna. Det skall sägas att det inte går att snacka till sig en plats i eliten när det gäller fotboll. Det går det att göra inom vissa andra konstgenrer. För några år sedan var det en ganska så stor amerikansk konstnär som lät ställa ut sina tavlor på ett stort galleri i New York. Hans målningar prisades och det bjöds miljonbelopp för hans tavlor, som han med inlevelse berättade om hur han skapat, till åhörarnas beundrande ögon och öron. Några dagar efter premiären av hans utställning lät han kalla till presskonferens och alla de stora konstjournalisterna och kännarna var där. “Åh, vad för stort har han nu på gång”, tänkte säkert många av dom. Men ack vad dom bedrog sig! Istället blev de samlade konstkritikerna och kännarna som var på plats fullständigt avklädda och idiotförklarade då konstnären avslöjade att det inte var han som hade målat tavlorna utan två stycken inhyrda chimpanser som gladeligen hade fått kladda bäst de velat på taveldukarna. Snacka om fiktiv, inkompetent och lurendrejeri bransch! Den här historien säger en hel del om den branschen.

Konst är någonting som ger en mental upplevelse på ett eller annat sätt. Sen om det skall kallas konst eller inte är egentligen ganska ointressant. Huvudsaken att man personligen tycker att det är en någonting för själen givande. Fotboll är för mig och många med mig en konstart! Om sedan andra inte tycker det, ja det struntar vi högaktningsfullt i!

Fotbollen rullar och lever, länge leve fotbollen!