Saker och ting börjar så sakteliga återgå till det normala, även om livet aldrig blir sig riktigt likt igen. Och jag känner att jag måste skriva ner några rader om det fantastiska fotbollssåret 2001 för att samla mina tankar. För att försöka bringa ordning i det på gränsen till extatiska glädjestöket som uppstod på eftermiddagen den 21 oktober. För att göra det som hänt hanterbart. För att inte glömma. Men att med ord försöka beskriva det som hänt går egentligen inte. Orden räcker helt enkelt inte till. Det blir för futtigt. Jag har försök skriva några rader vid flera tillfällen tidigare, men det har alltid slutat med att jag varje gång stängt av datorn. Trots svårigheterna med att komma igång börjar jag bläddra i mina anteckningsböcker och leta efter minnesbilder, det visar sig räcka till en artikelserie i tretton delar. Vi kommer att presentera en del per dag.

Jag har haft förmånen att följa den här upplagan av Hammarby på nära håll i ett par år och jag vill inte glömma resan. Den har varit krokig och den har både varit tung och dyr, men den har varit mödan värd. Jag har aldrig haft några planer på att kliva av på väg mot det allra underbaraste, mot det tidigare onämnbara. Tänk att resan skulle leda ända fram till en medalj av ädlaste metall – ända fram till guld! Vad kommer jag då ihåg utan att gräva i bråten alltför länge? Varför gick det så som det gick? Det går inte att hitta en entydig sanning, det går inte att hitta ett sätt att beskriva det som hänt och det är inte heller min avsikt, utan jag letar i minnet efter händelser och saker som påverkat mig och som jag tror bidragit till att vi är där vi är. Och jag hoppas att mina rader kan inspirera andra att dela med sig av sina upplevelser och minnen. Jag vill läsa mer, återuppliva minnen om och om igen, jag vill fortsätta njuta länge, länge.

Äntligen en egen anläggning

Börjar man fundera lite, så kommer man snabbt fram till att det hänt en hel del i vårt kära Hammarby under de senaste åren. Och vi kan konstatera att förändringstakten nu är större än någonsin förut. Så var ska man börja? Jag hade ju tänkt sortera intrycken från det gångna året, men det är ett par saker som jag måste nämna först. 1996 hade varit något av katastrofens år känslomässigt. Efter en tung kvalförlust mot Trelleborg fick vi spela kvar i ettan. Det var, milt uttryckt, tungt att vara Hammarbyare. Man gick och väntade på ett under eller i alla fall på att något skulle hända. Och så hände det något. Göran Paulsson berättade under en presskonferens på Kanalplan att Rolf Zetterlund skulle ta över tränarsysslan i vårt kära Hammarby. Visst hade ryktena gått, visst var det många som hade sett Rolf på Söderstadion under hösten. Men vi var många som rynkade på ögonbrynen, spolade rent öronen i tron att vi hört fel och skrek ut vår oro i högan sky. En katt bland hermelinerna. Något i själen gulsvart och smutsigt bland det sköna, rena grönvita. Men det var inte det jag tänkte på nu, utan på en mening som Göran sa i samband med tillkännagivandet. Han kommer säkert inte ihåg den, men det gör jag. Han sa något i stil med: “I och med att vi nu knutit Rolf till oss, så har vi tagit det första steget ut i Europa”. Det lät inte riktigt klokt då. Hammarby spelade i ettan och vi borde först och främst ta oss upp i allsvenskan och väl där etablera oss. Inte visste Göran vart vi var på väg, men nu bara fem år senare är vi där. Vi är svenska mästare och vi ska representera Sverige i den finaste av alla klubbturnering. Vi är ute i Europa. Visst vi har nyss nosat på internationell fotboll i samband med det kortvariga besöket i Intertotocupen efter framgångarna 1998. Den gången grusades drömmarna om ära och berömmelse nere i Holland, där Mats Larsson i rollen som yttermittfältare omnämndes som “the key player” av Eurosports kommentator. Nu handlar det om något annat. Nu är det Champions League som hägrar. Något år för tidigt om jag tolkat styrelsens plan rätt. Ska det satsas eller ska vi skynda långsamt? Jag hoppas styrelsen står fast vid planen. Rolf kom lugn som en filbunke, och rörde till en början upp en liten storm men med honom vid rodret så lades grunden till ny proffsighet inom klubben som saknats tidigare. För mig var det då den här resan började.

I slutet av augusti 1998 var Årsta IP klar. Hammarby hade äntligen fått en egen träningsanläggning. Kaj Eskelinen kastade sig ut ur bilen den 21:a augusti och sprang ut på planen likt en kalv på grönbete. Han kickade ut en boll in i mittcirkeln och sprang efter i högsta fart, drev den framåt och sköt mål. På samma sätt som han ofta gjorde före matcherna. Efteråt jublade han över att ha gjort det första målet på Årsta.

Man började inte använda anläggningen på Årsta regelbundet förrän lite senare under hösten. Men nu kunde våra grönvita kämpar för första gången konkurrera på samma villkor med lagen i södra delen av vårt avlånga land, med lag som hade egna anläggningar. Vi hade förstått vad Kamratgården betytt för IFK Göteborgs framgångar, och vi började så smått drömma. Nu kunde vi ta upp kampen på allvar. Lagen i allsvenskan ökade träningsdoserna. Man gick från eftermiddagsträningar till förmiddagsträningar. Spelarna blev fotbollsspelare på heltid. Och tränarna sneglade först åt väster till vårt grannland och försökte kopiera sättet att träna där. För i Norge hade man kommit längre, och Rosenborg hade i och med framgångarna i Champions League hamnat överst på den nordiska fotbollstronen. Av rädsla att missa något handlade det till att börja mer om mängdträning än kvalitet. Det skulle snart visa sig vara fel väg. Fler träningspass hade i alla fall kommit för att stanna. Det ökade antalet träningspass ledde snabbt till att spelarna blev fysiskt starkare och lagen bättre organiserade. Skillnaderna mellan lagen i Allsvenskan började jämnas ut. I och med Bosman-domen så försvann dessutom de bästa spelarna, de så kallade profilerna, utomlands i en allt snabbare takt. Lagmoralen blev viktigare än någonsin tidigare för om ett lag skulle nå framgång eller inte. Den gamla klubbkänslan var i stort ett minne blott och den måste ersättas med en anda i gruppen. Hammarby gjorde ett strålande 1998. Patrik “Pinnen” Andersson förklarade framgångarna med en djävligt bra kamratskap och att grabbarna i laget helt enkelt hade skitkul ihop. Jag har anledning att återkomma till lagandan längre fram.