Tack Sören

En gång i höstas var Sören med i tv och då fick han berätta lite om bakgrunden till lagets framgångar för Mats Nyström och Tomas Wernersson. Och där tror jag Sören, mitt i direktsändning, avslöjade hemligheten bakom Hammarbys framgångar. Han sa: “Jag träffar ju grabbarna 7-8 dagar i veckan.” Den där extra veckodagen visade sig till slut vara guld värd.

Att komma Sören in på livet var inte lätt, åtminstone lyckades jag inte speciellt bra. Visst har vi pratat fotboll många gånger. Han ställde alltid upp, tog sig alltid tid att svara på mina frågor. Jag kan inte säga annat än att han gav ett mycket korrekt och trevligt intryck. Men det gick inte att komma nära honom, det fanns alltid en känsla av distans. Och han svarade “bara” på frågor. Han berättade aldrig något av sig själv. Ställde jag en fråga som kom för “nära”, klippte han av tråden direkt. Att det kändes som om det fanns en “osynlig mur” runt honom tror jag också har att göra med att han väl känner till vad han kan, och vad han inte kan. Kommer du in på områden som han inte behärskar “vänder han på klacken och går”. Man står då kvar med öppen mun, snopen och tänker “jasså?”. Nu är det så att hans sätt att undvika att svara på vissa frågor inte alls bara är något negativt drag om nu någon trodde det. Den distans som uppstår är en bidragande anledning till att han ofta får igenom sin vilja. Det är säkert många som skulle beskriva Sören som en envis jävel. Men för mig är det just i envisheten som jag hittar en av hans starkaste sidor som ledare, kanske rent av den främsta. Det kan vara obehagligt att drabbas av den – det har både styrelsefolk och spelare fått känna av. Men Sören har trott på sin idé och så har han kört på, oavsett vad som hänt och tillslut gav det resultat.

Men vad gjorde han egentligen? Han körde i stort sätt samma träningar i två och ett halvt år, samma övningar, inga större överraskningar. Han använde sällan eller aldrig några stimulerande tävlingsinslag under träningarna. Han drog inga vitsar som förgyllde tillvaron för spelarna. Han var inte ute och paddlade med dem i teambildande syfte. Han ledde ingen individuell träning att tala om, inte heller någon funktionell lagdelsträning. Han använde inte matchanalyser som utgångspunkt vid planeringen av träningar. Han gav inte mycket individuell feed-back till spelarna. Han hade inga utvecklingssamtal. Och det blev många korta arbetsdagar mellan tio och ett.

Sören berättade vid flera presskonferenser att hans roll i sammanhanget var ringa, han tonade ner sig egen betydelse för framgångarna och pratade i stället om laget i termer av “ett självspelande piano”. Han berömde Thomas Dennerby som på egen hand skötte träningarna när Sören var på andra uppdrag.

Så vad gjorde han egentligen? Ja, det kan man ju undra. Men det han gjorde gav oss ett SM-guld. Men fråga mig inte hur det egentligen gick till. Jag har försökt beskriva några förändringar, händelser och beslut som kan ha haft betydelse. Men jag blir inte riktigt klok på slutresultatet. Är det så enkelt som att låta spelarna sköta sig själva. I så fall är det ett mycket stort ledarskap! Spelarna fick möjlighet att säga: “Vi gjorde det själva!”. Vad det än var du gjorde, så ska du ha ett ofantligt tack Sören. Jag kommer aldrig att glömma din tid Hammarby!

Med mycket små medel, om jag får uttrycka det så, lyckades alltså Sören tillsammans med Thomas Dennerby få ut maximalt av spelarna. De lyckades få grabbarna att nå fram till den ultimata formen av målinriktat samarbete. Det är så stort och det kan ingen ta ifrån dem.

Jag kan inte riktigt släppa ämnet. Hur kan man med så liten omväxling nå så långt? I stort sett har ju Sören låtit grabbarna arbeta med tre övningar. Omväxling förnöjer brukar man säga. I Hammarby har motsatsen tydligt bevisats. Håll bollen inom laget på en planhalva, en passningsövning där i år gula gubbar fått agera motståndare och så olika former av smålagsspel. Där har ni övningarna som spelarna arbetat sig igenom under två och ett halv år. Det är faktiskt svårt att förstå att spelarna kunnat ta i så mycket som de gjort. Att de inte gett upp av tristess och brist på omväxling. Som ni märker har jag aldrig varit någon Sören-fan vad gäller sättet att träna ett lag och jag tar sällan ut samma startelva som han gör. Men samtidigt så är jag den förste att erkänna att det han ansvarat för är något så fantastiskt, så ofantligt stort! Det kanske är så att man inte ska krångla till det så mycket … kanske är det så att om man har “tråkigt”, så hämtar man styrka inom sig själv?

Jag kände att jag måste ge Sören en present som ett bevis på min uppskattning, jag ville ge honom en liten gåva. Jag pratade med hans sambo Gun-Britt och hon berättade att Sören gillade att läsa böcker om ledarskap. Hon nämnde att han saknade en bok i sin samling som heter “Vill du så kan du”. När jag började leta så visade sig det att boken hade försvunnit från bokhandelshyllorna redan i slutet av åttitalet. Jag började då leta på antikvariat och jag var i kontakt med förlaget Forum som gav ut boken. Men det gick inte att få tag i den. Om det var den bok Sören ville ha så skulle han banne mig få den, det var väl det minsta jag kunde göra. Det hör till historien att Sören haft boken och att den försvunnit i samband med en flytt. Han hämtade kloka formuleringar från den som han använde i sitt ledarskap. Efter ett par dagars letande var jag nära att ge upp. När jag kom hem en dag lite småirriterad över att det var så himla krångligt att hitta boken gick jag in i friggeboden och ställde mig framför bokhyllan. Och vad tror ni står där? Jo, “Vill du så kan du”. Boken var oläst, den hade stått där i min bokhylla och samlat damm i femton år. Den hade stått där och väntat på att guldet skulle bärgas, så att den kunde ges bort till den som verkligen ville ha den. Sören fick boken på träningen dagen efter. Han blev riktigt, riktigt glad. Och visst är det så att, vill du så kan du. Det har du bevisat Sören.

Det finns ett latinskt talesätt – “Carpe diem”. Det betyder fånga dagen, gör det bästa av den. Så lätt att säga, men desto svårare att leva efter. Men det är just vad Sören och Thomas fått våra spelare att göra. Att göra det bästa av varje dag, och att göra det varje dag, om och om igen. Då når man långt. Tack alla Hammarbyare för ett underbart år. Nu kavlar vi upp ärmarna igen och tar vi nya tag, resan har bara börjat, och vi skyndar långsamt längs den utstakade vägen.