Erland har provat på att vad det vill säga att vara proffs i Mellaneuropa. Han har brutit högerarmen två gånger och han har en inställning utöver det vanliga.

Jag är ju alltid nyfiken på hur det går till när grabbarna kommer till vår klubb. Så jag frågar Erland hur det gick till i hans fall. – Du sa att du var på gång redan som sextonåring. – Jag fick erbjudande att komma till Hammarby som juniorspelare. Men det var som sagt för tidigt. Jag kände mig inte mogen för uppgiften. Det hade ju också inneburit långa reser och svårigheter att hinna med skolan. Risken skulle vara att jag tröttnade på fotbollen, och den risken ville jag inte ta. Fotboll var inte allt då och är det inte nu heller. Det finns ju faktiskt andra viktigare saker i livet. Även om fotbollen är viktig, den är ju som ett underbart jobb. Man måste hinna med andra saker också som kompisar, andra intressen, flickvän, arbete vid sidan om, men fotbollen är roligast. – Så du har ett jobb vid sidan om fotbollen? – Ja, det har jag haft sedan jag slutade skolan. Men på försäsongen är det svårt att hinna med eftersom vi tränar så mycket. Jag har till exempel tidigare jobbat på Malaco godis. Jag var butikskonsulent, en som åker runt och exponerar godiset i affärer. Det fungerade perfekt då vi tränade tidigt för då hann jag faktiskt med en heltidstjänst. Nu senast har jag arbetat på Secure Partner med att sälja kontorsmateriel. Jag trivs bäst när jag har något vid sidan om, så att det inte bara blir fotboll och så behövs det ju lite extra pengar ibland. Det är bara bra att ha något att sysselsätta sig med efter träningarna och inte bara åka hem och slappa. Men nu framöver finns det inte tid för ett arbete. Vi tränar i stort sett två pass per dag. Man går upp före gryningen och är hemma sent på kvällen.

Jag kommer tillbaka till frågan: – Hur gick det till när du kom till Bajen? – Det hade ju gått bra ett tag i Väsby. Vi vann Division II-serien. Men vi var tvungna att spela ett slutspel för att komma upp i ettan. Vi hamnade i samma grupp som FC Café Opera och Östersunds FK. Caféet vann och vi kom tvåa. Det gick bra för mig då och det hade det gjort under hela året. Jag stod nog nästan totalt femton matcher och vi vann de flesta. Så efter slutspelet tog Hammarby kontakt med mig. Det var som om en dröm gick i uppfyllelse … jag har varit Hammarbyare sedan jag var liten. Pappa hade ju alltid en plats på Söderstadion genom “Stora grabbar”, så vi var ofta där och tittade på Bajen.

– Kan du beskriva ditt första år i Bajen? – Det var ju en stor omställning jämfört med Väsby, där vi tränade kanske en fyra-fem gånger i veckan. I Hammarby var det ju träning i stort sett varje dag. Det tog en stund att vänja sig. Men jag tror jag bytte klubb i precis rätt tid för hade jag stannat i Väsby ett år till, så hade det varit ännu svårare att komma in i den hårdare träningen. Man måste vänja sig i tid. Väntar man för länge blir det svårt. Det var också en stor omställning att behöva vara så fokuserad på fotboll hela tiden. Nu blev den helt plötsligt det viktigaste i mitt liv. Erland är tyst en stund och så fortsätter han: – Det är klart att det var jobbigt att jag inte fick spela så mycket under det första året. Det är klart att det var negativt för mig och min utveckling. Man tränar ju inte varje dag för att sedan sitta på bänken. Men det är jobb och den bästa ska spela och det är tränarens uppgift att ta ut det bästa laget. Jag insåg snabbt att mitt första år skulle bli ett rent läroår. Visst ville jag spela, men Lasse var helt enkelt för bra. Men samtidigt lärde jag mig mycket.

– Säg något om fjolåret, ditt andra år i Hammarby. – Ja, vad ska man säga. Jag ville jättegärna spela. Men man kunde ju inte direkt gnälla när det gick så bra för laget, säger Erland och skrattar brett. Han samlar sig snabbt och fortsätter: – Det var ju inget som var fel i det jag gjorde, utan det var ju så enkelt att Lasse var bättre. Men jag siktade på att spela och ville det självklart. Annars ska man ju inte hålla på, då kan man ju göra något annat. Jag försökte hela tiden vara förberedd på om chansen eller tillfället skulle dyka upp. Det var inte lätt alla gånger, för ibland var det tungt i B-laget. Motståndet var inte det bästa och vi kom med nya spelare till i stort sett varje match. När det gick lite tyngre för mig och när jag hamnade i svackor så blev jag orolig. Tänk om jag ska spela i A-laget nu. Men det gick och till slut fick jag ju spela mot Häcken. Jag var ordentligt laddad. All koncentration var på matchen. Jag svarade till exempel inte i telefonen dagen före matchen och var som sagt riktigt laddad. Så koncentrerad att jag inte ens noterade att regnet vräkte ner och att det snackades om att matchen kanske skulle bli inställd. – Berätta mer! – Ja, vad ska jag säga. Det gick skapligt för mig. Jag var nöjd. Men det var lite konstigt på ett sätt. Jag menar att utespelarna på något sätt gjorde allt för att hjälpa mig. Det kändes inte riktigt bra. Är man samspelt så ska det ju komma av sig självt. Men det tar tid att spela ihop ett lag och det gäller självklart målvaktsspelet också. Titta bara på hur Lasse utvecklats sedan han kom tillbaka.

FOTO: BILDBYRÅN

– Hur förbereder du dig inför matcher? – Jag sa ju nyss att det gäller att vara koncentrerad till 100 procent. Men samtidigt finns det en risk att man blir övertänd och det är inte alls bra. Idealet är att ha en rutin där man inte funderar alltför mycket på själva matchen … utan det handlar om att kunna koppla på vid rätt tillfälle. Så innan en match så försöker jag umgås med min flickvän eller med kompisar och vi pratar om annat än fotboll.

– Hur tänker du inför året? – Jag hoppas jag äntligen får möjlighet att visa upp vad jag kan i år, redan på försäsongen. Och jag kan lova att jag ska satsa allt jag har. Sedan får vi se hur det går. Jag vet ju inte vem jag får konkurrera med än, men det spelar ingen roll. I år får det bära eller brista. Ska jag bli en allsvensk målvakt i Hammarby så är det detta året som gäller. Men det blir inte lätt, men samtidigt är det stimulerande. Man ska också komma ihåg att det är mycket tillfälligheter som spelar in. Man vet aldrig vad som händer. Men mitt mål är självklart att spela.

Fortsättning följer i den avslutande delen, del IV.

Del I
Del II