Kan ingen orsaka en storm?
Det är lite väl lugnt och dessutom illavarslande harmoniskt i Hammarbyland just nu.

Det finns en klassisk klyscha som ses på flagnande klistermärken och urtvättade t-tröjor runt Södermalms höjder:
“Det svänger om Bajen”
Sällan har det uttrycket stämt så väl som säsongen 2001 – då laget gick från braskande undergångsrubriker till det onämnbara.
Som inte längre är onämnbart.

Vi behöver inte ägna så många ord om det. Hammarbys metamorfos från undergångsdömda nedflyttningskandidater till en guldvinnande framgångsmaskin har upprepats i all oändlighet i dagstidningar och på andra webbplatser de senaste månaderna.

Låt oss istället titta på en trend de senaste tre åren:

Säsongen 1999. Allt var frid och fröjd. Säsongen innan hade slutat i dur och laget hade förstärks med bland annat den ack så meriterade Andreas Bild.
Visst skulle det förra årets framgång upprepas. SM-Guld tippade bland annat Mats Olsson.
God morgon.
Det var först i den sista Allsvenska matchen som kontraktet bärgades via en euforisk 4-0 tillställning mot Trelleborg. Efter 25 sorger och lika många bedrövelser och platta fall under den Allsvenska serien kunde säsongen trots allt sluta i en makalös feststämning.
Det var kul sista dagen, typ.

Säsongen 2000. Här började det arta sig. Videojuggarna blev ett begrepp. “De håller inte måttet” trodde pressen.
Supportrarna rasade, men tvingades motvilligt i efterhand erkänna att journalisterna hade rätt.
Skriverier om ekonomin trappades upp. Obetalda fakturor, leverantörskrav och annat elände ledde till att Hammarby kunde ta ett par kliv uppåt i tabellen och publiken kunde bänka sig för den sista hemmamatchen på Söderstadion utan hjärtat i halsgropen.
Oops. 0-1. Aj då… 0-2.
Spelar ingen roll förresten.
Kontraktet är säkrat.
En ovanlig känsla.

Säsongen 2001. Domedagsbasuner. Protestmarscher. Kaos. Ekonomisk undergång. SM-guld.
Det svängde om Bajen så att man nästan blev sjösjuk när man försökte följa turerna.
Sjösjukan övergick dock till ett euforiskt firande på medborgarplatsen efter
säsongsavslutningen. Väntan var över. De så bespottade och nedvärderade spelarna hade för alltid skrivit in sig i Hammarbys historia.

Men nu då? Säsongen 2002?
Lugnet härskar även om åtminstone en tidning försökt ge Hammarby en kick i baken genom att kalla Fredrik Winsnes en “okänd norrman” när han presenterats på guldfesten på Fryshuset.
Tack för omtanken, men det räcker inte för att stilla oron.
Det behövs mer.

Rapporterna om att Fredrik Winsnes dominerat i Egypten skapar en oro som inte direkt minskas när det sedan står att läsa om hur han haft fräckheten att spela från start i det norska landslaget bara någon vecka senare.
Dessutom visar Antti Pohja och Max von Schlebrügge total brist på förståelse för Hammarbys nutidshistoria genom att visa framfötterna så här på försäsongen.
Max till och med gör mål i sin första match i Hammarbydressen.
Vi kanske i alla fall kan hoppas att en kommande målvakt skall kunna skapa lite turbulens och härligt svarta skandalrubriker kring Hammarby.
Nu när ingen annan gör det.

Istället så växer det sakta fram en gryende optimism i Hammarbyleden.
Styrelsen gör sitt jobb i det tysta. Bajen verkar på god väg att ta klivet över till att bli en ordentligt professionell förening.
Hammarby har värvat klokt.
De äldre spelarna verkar motiverade och fulla av självförtroende.
Den nya tränarstaben åtnjuter allas förtroende.
Inga konflikter.
Inga skandaler.
Sådant har varit livsfarligt i Hammarbyland de senaste åren.

Är en liten skandalrubrik för mycket att be om? Det skulle kännas bättre om det fanns lite orosmoln på himlen, så att man kunde spana efter ljusglimtar istället för tvärtom.
Kan ingen orsaka en storm, eller åtminstone en bitande kall vindil?
Om det svänger om Bajen kommer det att gå ruskigt illa i år.
För det kan väl inte vara så att bohemlaget och jojo-gänget ändå till slut har blivit… vuxet?