Det syntes hopp i Hammarbyarnas ögon inför derbyt mot AIK. Efter sex raka matcher utan förlust såg det ljust ut, och den positiva trenden visade inga tecken på att gå ner, snarare tvärtom. Både mot Helsingborg och mot Malmö visade vi att “man ska akta sig för Bajen”, med både målfarlighet av spelarna och festlighet av publiken. Äntligen.

I Solna tog det stopp, för alla inblandade delar i det grönvita maskineriet. Tifot lades ned, hejaramsorna var inte alls i fas med varandra, stämningen var nervös och irriterad … Nej det var inte alls roligt att vara på Råsunda. Skälen för dessa är ganska många och enkla.

Det var (minst) två olika läger som startade hejaramsor. Dessa läger hörde inte varandra, vilket ledde till att man försökte överrösta varandra istället för att sjunga med varandra. Att det blev så berodde mycket på att man hade en motståndarklack att kämpa emot, på andra sidan planen, något vi absolut inte är vana vid. På Söderstadion ryms det ju bara kanske 100 bortasupportrar, vilket det inte ens brukar vara.

De mediokra försöken att återigen försöka starta Bajengospel var bara löjliga på en läktare som den södra på Råsunda. Jag har svårt att förklara varför, men alla försök till sång blir bara i otakt hela tiden. Enligt säkra källor blir det tydligen så även på norra läktaren, men det är ju inget vi är vana vid. Vi vill ha skönsång och allsång, allt på en gång. Alltså; på Råsunda måste man lägga ner alla försök att försöka starta sånger. Stridsrop och klappramsor passar mycket bättre, och hörs mycket mer på ett derby.

Jag måste dock säga att Bajen Fans var tappra och höll ångan uppe ända fram till 0-2-målet, då luften gick ur allihop totalt. Allt kändes så typiskt och tragikomiskt att man inte visste om man skulle skratta eller gråta. De allra tappraste stannade kvar och hyllade spelarna efter matchen, men visst var det många som gick hem redan innan slutsignalen. I och för sig är inte Solna en trevlig plats att vara på som Hammarbyare, men lite stöd får man väl ändå visa gentemot spelarna. De kämpade och slet som hundar ute på planen och vi kan inte kräva så mycket mer av vår trupp, med tanke på de bortfallen vi har. Trots bra spel emellanåt så är det ett faktum att en oförtjänt vinst överglänser en orättvis förlust. Men stolta kan vi vara, vi kunde faktiskt gå hem med den där lilla strimman hopp kvar i bröstet.

Visst vill man tillbaka till Söderstadion efter en sådan här match. Råsunda är vår svenska nationalarena, men det går inte alls att jämföra de båda. Söderstadion har en tradition och ett hjärta, medan Råsunda mest liknar ett fuskbygge, en stor klump av cement. Många var de som efter matchen sade att de aldrig mer skulle sätta sin fot på Råsunda, men jag slår vad om att de trots allt kommer att stå där på norra läktaren om några veckor, i bortaderbyt mot Djurgården. Det krävs nämligen mycket mer för att man ska svika sitt lag, om laget heter Hammarby.


Mycket, mycket mer.