Det här är en artikel som är uppdelad i fyra delar, vill du läsa alla delar på samma sida? klicka här

1980 var Hammarby återigen seriens mest produktiva och roligaste lag. De gjorde mest mål igen, 49 stycken, och lirade skjortan av vilka de ville i vissa matcher. Billy Ohlsson vann skytteligan på 19 fullträffar. Men en usel inledning på säsongen bidrog till att det inte blev mer en en femteplats, sju poäng efter segrande Öster, fyra efter trean Göteborg.

Hemmamatchen mot Göteborg var en klassiker och förmodligen en av Hammarbys bästa någonsin. Ett underläge på 0-2 vändes till seger med 5-2 inför en hänförd publik på 13 000. Göteborg hade inte en chans att hänga med i andra halvlek då Hammarby gjorde 4-0. En uppvisning som hette duga. Finns den månne på video?

Två veckor senare vann Göteborg sin hemmamatch med 2-0 inför 16 000.

Två spelare dök upp detta år. Den ene var tuffe Jonnie Efraimsson, en gammaldags centertank med förmåga att vara både elegant och stenhård. Den andre var högerbacken Per “Peppe” Holmberg. Denne var ett tekniskt rivjärn som älskade glidtacklingar och att efter en liten spurt med bollen klippa iväg en cross, men ändå givetvis hade förmågan att hålla bollen på marken.

1981 var det förväntningar på att Hammarby äntligen skulle hålla en hel säsong. Istället inledde laget uselt och hela säsongen gick åt till att undvika kval och nedflyttning. Något som säkrades i näst sista omgången via en distinkt seger med 5-1 på Söderstadion mot Elfsborg inför 4 810 härdade åskådare. Ytterligare en seger i sista matchen gav en sjundeplacering medan Göteborg kom tvåa efter Öster.

Göteborg vann på Nya Ullevi med 5-0 inför 10 000 medan matchen på Söderstadion slutade 1-1 inför 7 500 åskådare.

In för ett sista taktiksnack: Uppe i hörnet Micke A., Putte bredvid, delvis dold av Wahlberg, tränare Benke Persson, Peppe som tittar rakt in i kameran, Jonnie , Uffe med höjd näve och Heden.

1982 överraskade IFK Göteborg hela Europa genom att vinna UEFA-cupen. Laget spelade 12 matcher, vann nio och fick oavgjort i tre. De förlorade alltså ingen match och slog i tur och ordning ut Haka Valkeakoski, Sturm Graz, Dinamo Bukarest, Valencia och Kaiserslautern innan det var finaldags. Där ställdes de mot Hamburg vilka besegrades med 1-0 på Nya Ullevi. Tyskarna ansåg dock att klasskillnaden mellan professionella fotbollsspelare och svenska kockar, brandmän och allt vad de var skulle visa sig på allvar i Hamburg.

Och det var klasskillnad, men det blev amatörernas afton, tyskarna blev helt utspelade inför en förstummad och chockad hemmapublik. Göteborg vann rättvist med 3-0 vilket faktiskt var i underkant. Göteborg vann även UEFA-cupen 1985 och sådana stora framgångar kommer svensk klubbfotboll aldrig få uppleva igen, beroende på ekonomi, Bosman och EU-regler. Något år senare var Glenn Hysén, Glenn Strömberg, Håkan Sandberg, Dan Corneliusson och Torbjörn Nilsson proffs utomlands, och “Svennis” flyttade, liksom Nilsson endast någon månad efter UEFA-finalen. “Svennis” ersattes av Gunder Bengtsson. Hade det varit idag skulle fler flyttat, till exempel bröderna Holmgren, Stig Fredriksson och kanske Wernersson.

Göteborgarna samlas på norra innan avspark.

Allsvenskan vanns av Göteborg med Hammarby som god tvåa, endast en poäng efter. Göteborg var i toppen hela året, medan Hammarby låg på kvalplats efter halva serien. Förväntningarna hade återigen varit stora på det spelskickliga söderlaget, men tre segrar på de elva första matcherna var givetvis inte bra. Vårens behållning var den sedvanliga, och så gott som, årligen återkommande derbyvinsten med 3-0 mot AIK på Råsunda. Kanske en liten omställning i och med att “Julle” lämnat över tränarsysslan åt den gode filosofen Bengt Persson? En tränare som i likhet med “Julle” minsann visste att bygga ett lag.

Målisen Forsberg, Kenta, Thom, Heden, Dennerby och Peppe.

Under höstens elva matcher blommade Hammarby ut för fullt. Nye tuffe målvakten Anders Forsberg fick allt mindre att göra. Laget vann nio och förlorade endast en. Klättringen i tabellen följdes med stort intresse då många under en följd av år väntat på att Hammarby äntligen skulle ta klivet upp i absoluta toppen. Enligt dåtidens bedömare var det “flygande fotboll” och “totalfotboll” på holländsk manér. Det vill säga att alla gjorde allt överallt med fin fart, mycket ennudd och överlämningar av bollen till någon som fortsatte i annan riktning. Motståndarna hängde inte med och målen rasade in. Spelglädjen var total och med en sådan går det att komma långt.

AIK besegrades återigen med 3-0 på Råsunda, det blev 6-0 mot Brage, 2-0 mot Malmö, 4-2 mot Halmstad och 3-0 mot Åtvidaberg. Dessa segrar kompletterades med ett gäng uddamålsegrar innan det var dags för sista seriematchen. Den gick på Söderstadion och motståndare var IFK Göteborg.

Vårmötet inför 10 000 på Nya Ullevi hade vunnits av IFK med klara 4-1 efter att Torbjörn Nilsson gjort tre mål i sin avskedsmatch innan proffslivet startade. På Söderstadion hade 13 451 klämt ihop sig och fick se en serieavslutning som hette duga. Hammarby spelade som de gjort hela hösten: snabbt, finurligt, virvelbetonat rörligt och med ett fullständigt ohämmat självförtroende. Matchen vanns med 4-1 efter mål av Peter Gerhardsson, Kenta Ohlsson, Micke Andersson och Uffe Eriksson. Glenn Strömbergs reducering i 88:e minuten påverkade inte den lyriska stämningen på läktarna. Göteborg påpekade efter matchen att deras serieseger ju faktiskt varit klar innan matchen, ledning med tre poäng, men utspelningen gav dem nog ändå en riktig tankeställare inför slutspelet. Söderstadion var något helt annat än Volksparkstadion i Hamburg.

Del I
Fortsättning i Del III