På bussen hem från jobbet häromdagen var det ett litet barn med en härlig grönvit halsduk om halsen som frågade sin pappa vad det är som är så speciellt med Hammarby. Pappan skrattade till, klappade sin lille grabb på huvudet och sa: “Det är ju du och jag … tillsammans är vi Hammarby, det är det som är skillnaden.”

Vad menade han? Vad är det som är skillnaden … en kväll i november för ett par år sedan ringde telefonen. Det var ganska sent och i andra änden sa en främmande röst: “Tjena, det är Nypan från Hammarby Bandy, har du Emil där?” Förvåningen var minst sagt stor. Emil var bara nio år, han spelade inte bandy och han hade gått och lagt sig för länge sedan. Bandykillen måste ha slagit fel nummer. Efter lite ruskande satte sig Emil yrvaken upp i sängen och stammade fram ett trött “ja”, och sedan blev det tyst en lång stund och så han “ja” igen och så igen. Vad snackade de om? Nyfikenheten ökande för varje sekund samtalet varade. Vad ville Nypan?

Det visade sig att Emil hade skrivit brev till Hammarby någon vecka tidigare och bett om autografer, utan att tala om det för någon. Och nu ringde Nypan och bjöd in hela familjen till matchen mot Villa/Lidköping. Otroligt! På Zinken skulle Emil få ta autograferna själv. Stolt styrde han stegen en regning fredagskväll mot arenan med resten av familjen i släptåg. Vi slapp stå i kö. En reslig vakt släppte in oss med orden: “familjen Widmark förmodar jag”. Väl på plats fick vi se Hammarby vinna med 2-1. Efter matchen fick Emil några bandypresenter och spelarnas autografer, alla … utom Jonas Claessons. Emils besvikelse gick inte att ta miste på, när han tittade på pappersarket med spelarnas namnteckningar. Men besvikelsen skulle snart bytas i glädje när Jonas bad honom hoppa upp i knäet. Där fick han flera fotografier som Jonas skrev sin namnteckning på. Lyckan var total. Till historien hör att Emil också skrev till ett par andra Stockholmklubbar och bad om autografer. Ingen av dem svarade på breven. Det är det som är skillnaden …

För inte så länge sedan ringde telefonen när jag klev på 47:ans buss vid S:t Eriksplan. När busschauffören såg mitt Hammarbyskal så sken han upp och frågade: “Hur går det i helgen?”. Det blev ett mycket kort telefonsamtal. I stället började vi prata om nästa handbollsmatch, nästa bandymatch och det kommande hockeyderbyt mot Solnalaget. Men mest pratade vi fotboll. Irritationen i bussen blev tillslut påtaglig. För att lugna passagerarna sa chauffören med en myndig stämma att han snart skulle köra vidare, så fort vi hade klarat ut det väsentligaste. Det är det som är skillnaden …

Det är inte svårt att hitta exempel på att intresset för och kärleken till klubben förenar supportrarna. Här behövs inga nedtecknade regler, vi lär av varandra och kunskapen går i arv. Men hur är det med spelarna? När ett svenskt lag når framgångar brukar man förklara dem med “lagandan”, att grabbarna har kul tillsammans, att det finns en “vi-känsla”. I dag är spelaromsättningen större än tidigare. Klubbkänslan finns inte alls närvarande som förr. Det blir allt viktigare att ha en bra stämning i en trupp. För viljan kan försätta berg. Tankarna far runt i huvudet … vad är det som skiljer vårt lag från andra? Laganda är något som byggs upp under en tid. Beror den bara på vilka spelare som är med för tillfället eller …

… kan man hjälpa till att skapa den, och få den att räcka länge än en generation spelare? Visst, så måste det väl ändå vara. Men man måste börja enkelt och handfast … Regler bildar grunden för andan, ett sätt att vara, ett sätt att umgås, ett sätt att tänka. Oftast är “reglerna” oskrivna. Och de varar så länge en grupp är intakt. Hur kan man få dem att räcka längre? En idé kan vara att formulera reglerna som ett antal postulat, det vill säga påståenden som förutsetts gälla utan att man kan bevisa dem. Här kommer ett par exempel:

– Hos oss är det högt i tak.
– Vi är ärliga och öppna.
– Ok, andra kan, men vi kan bättre.
– Vi ger aldrig upp.
– Vi vinner gärna igen.

En enkel uppräkning, bara några ord, ett par meningar i all sin enkelhet. Kan det vara något? Tänk efter! Vad händer om de upprepas tillräckligt ofta? Jo, tillslut så tror vi att de är sanna. Postulaten hjälper till att skapa positiva känslor som i sin tur leder till konstruktivt handlande. Och när vi tror på dem tillsammans på träningar, under matcher … då, då kommer vi vara svåra att besegra.

Tänk dig in i följande situationer. Vågar du säga ifrån eller ta upp ett problem till diskussion … i ditt huvud finns orden “Hos oss är det högt i tak.” Det är ett stort intresse för laget bland supportrar, sponsorer och media … trots allt orkar du bjuda på dig själv efter som “Vi är ärliga och öppna.” Visst kan man snegla på vad andra gjort och ta lärdom, men vill man vara först i ledet kan man inte gå i andras fotspår … “Ok, andra kan, men vi kan bättre.” Det är fem minuter kvar, vi ligger under med 1-0 … i ditt huvud finns meningen “Vi ger aldrig upp.” Visst blir du glad när vi vinner … men, det räcker inte för “Vi vinner gärna igen.”

Det var några exempel. Så plocka fram några meningar och sätt upp dem på väggen i lokalen på Årsta, i omklädningsrummet på Söderstadion, ta upp dem vid genomgångar och gå igenom dem när nya spelare kommer till klubben. Om vi vill, så kan det vara det som är skillnaden …