… hörna igen. Ny hörna för Hammarby. Det fattas ett mål. Vi spelar på övertid. 5-0 leder Hammarby med. Men man måste alltså göra sex för att komma upp i Allsvenskan. Och där går hörnan upp. Åh!, så är Hammarbyspelarna inne i straffområdet allihop nu. Nu vill man ha in bollen. Så kommer … ja, fram till Micke Andersson. Och så nummer fjorton missar där. Skott i mååållll. I mål av nummer fjorton Nicklas Jönsson. 6-0 för Hammarby. Och Hammarby är i Allsvenskan. Oj, vilken publikstormning av banan här. Klockan står på fyrtiosju och fyrtiofem, när Hammarby satte alltså sina 6-0 på Karlstad. Och nu myllrar det som i en myrstack här på gräsmattan. Det är hundratals entusiaster som har rusat in. Och domaren står mitt i … på plan här och vet inte vad vi ska göra. Ut säger, ut säger han till publiken. Ja, nu är Hammarby alltså klara för Allsvenskan. Åh, vilket liv på luckan det är här nu …

Foto: Martin Nauclér

Foto: Martin Nauclér

Så otroligt skönt! Helt obeskrivbart! Vilken lycka! Runtom i Sverige stannar grönvita supportrar och skriker ut sin glädje. I Hemmesta står Martin på parkeringen utanför Konsum och tutar. I Höör sitter Janne intill Jeppavallen och vrålar ut sin lycka, och på Stortorget i Östersund kramar Anders om sin Karolina medan tårarna rinner nerför kinderna. Harald fick som han ville, han fick höra vilket lag som gick upp i Allsvenskan direkt i sin nyinköpta telefon. Men det är inte svårt att förstå tomheten och den ofantligt stora besvikelsen. Det näst sista telefonsamtalet från Motorolan dör sakta ut. En alldeles ensam och övergiven supporter vandrar över planen. Tunga, tunga steg som skulle kunna vara ackompanjerade av Sibelius.

Runt om byts leenden snabbt mot störtfloder av tårar. Till slut står Vasalunds tränare ensam vid den ena kortlinjen, medan spelarna har “låst in” sig i omklädningsrummet. Det kommer att ta en lång stund innan de kommer ut igen.

Det har gått ett par minuter till och det är tyst och stilla. Sakta söker sig Harald mot omklädningsrummet för att höra när ledare och spelare blir intervjuade.

Samtidigt spelas “Your song” med Elton John på radion. Aldrig har den låtit vackrare, och det är inte konstigt att det finns så många positiva känslor gömda i den sången … Sportextra avslutas med orden: Ja, det var dramatiskt det här.

Kanske tänker Harald på textraden, It’s a little bit funny, this feeling inside … men med en annorlunda innerbörd än vad Bernie Turpin hade tänkt sig. Tårar gnuggas ur ögonen och någonstans finns förhoppning att allt är en dröm. Det går inte att förstå. Tomheten är gigantisk. Tårarna och besvikelsen börjar så sakteliga övergå i ilska. Och en känsla av orättvisa börjar infinna sig. Varför la domaren till så mycket? Under promenaden på två kilometer ner till tågstationen hinner många tankar passera genom huvudet. En stackars villaägare vid namn Ohlsson får sin gröna brevlåda söndersparkad.

När matchresultaten från den sista omgången summeras blir sluttabellen så här:

Inte en gång till

Tåget står inne på stationen … fjorton timmars resa väntar. Nej, aldrig! Harald ringer ett samtal till, ett absolut sista …
“Och vart vill du åka?”
“Till Kallax.”

Harald tar en taxi ut till flyget, han chansar. Han orkar inte med en tröttande tågresa hem. Kanske går det ett kvällsflyg och kanske finns det en plats. Det spelar egentligen ingen roll. Någon tågresa är det inte tal om. Harald lämnar fram kontokort och legitimation. Biljettförsäljaren i sin fina uniform tittar på legitimationen och säger med en vänligt leende: “Grattis i efterskott på trettioårsdagen.” Harald hade just fyllt trettio, men har svårt att ta emot de vänliga orden. Han snäser tillbaka: “Faan! Va dyrt, drygt tusen spänn.”

Tillbaka i huvudstaden tar Harald flygbussen in till stan. Det är inte många steg till stamkrogen Tre Remmare. Där sitter en alldeles ensam supporter och dränker sina sorger i mängder av öl. Vad var det som hände?

Ytterligare en förlust …

När Harald efter ett par dagars sjukskrivning åter kommer tills sans igen säljer han Motorolan. En kille i Huddinge bjuder drygt tiotusen kronor för den. Det är taget, för Harald vill inte ha den kvar. Den hade ju tjänat sitt syfte.

Historien kunde sluta här, men det finns faktiskt en fortsättning. Fyra år senare fajtades Hammarby och Vasalund igen om en plats i Allsvenskan. Harald var lika segersäker som vanligt inför upplösningen. Vi vet alla hur det gick. Kanske blir det tillfälle att senare berätta lite om Haralds vedermödor hösten 1993.

Del I

Del II