Gustav &#34Gurra&#34 Gelin 27 år, uppväxt i Orminge, discjockey, redaktör för musiksajten Bomben och dyrkare av Peter Berggren.

Ändå är de allra flesta Bajare jag pratat med den senaste tiden inte alls särskilt glada. Inte jag själv heller ärligt talat.
Vi är förbannade och besvikna efter ett oavgjort derby mot gnaget och ett disciplinerat men oroväckande defensivt och tråkigt spel mot såväl Landskrona som Sundsvall. Anders Linderoth är skitsur och skäller ut spelarna efter den sjätte Allsvenska matchen i rad utan förlust. Det har gått så långt att det börjar snackas om kris eftersom laget inte gjort ett enda spelmål på fyra raka matcher.

På ett sätt är det lite skrattretande.
Jag menar, kris är att förlora mot Hertzöga med 4-0 inför 1033 (ettusentrettiotre!) åskådare på Söderstadion. Kris är att spela i ettan och inte lyckas ta sig upp. Kris är att ha en supporter-falang som kallar sig Grönvit Front och som får med sig uppåt en tredjedel av klacken med sina uttalat rasistiska slagord. Kris är att behöva stanna hemma från skolan för att inte vilja höra glåporden efter 1-9 mot Skansen.

Allt det där har hänt. För inte alls särskilt länge sen. Men samtidigt är det är en annan tid nu. En helt annan tid.
Vi har vunnit vårt första guld, vi har fått våra miljoner av Anschutz. Spelarna är inte plåtslagare och brandmän längre, utan fullfjädrade fotbollsproffs, och vi har inte varit under 10 000 personer på 24 hemmamatcher i rad i Allsvenskan.

Det är fullständigt naturligt att vi alla ställer högre krav på Bajen än att hålla sig kvar, och kanske slå en tunnel nån gång ibland. För att Hammarby ska etablera sig i den Allsvenska toppen på allvar, och kanske till och med lyckas ute i Europa nån gång, så krävs det snarare att vi alla höjer kraven ännu ett snäpp. Därför blir jag glad varje gång jag kommer på mig själv med att vara tokförbannad, gråtfärdig och besviken på gränsen till uppgivenhet efter en sumpad målchans vid ledning borta mot ett Örebro med en man och en domare mer på plan.
Därför tror jag en spelare som Alexander Östlund varit viktigare än många insett i år. En kille som har exakt rätt inställning till fotbollen, som satsar allt hela tiden och vägrar ge upp, och som samtidigt har en enorm förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle nästan jämt.

Nu gäller Blåvitt härnäst, en klassisk match mot ett lag som gjort en resa man skulle kunna kalla för motsats till Bajens. 1992, samma år som Bajen torskade mot Hertzöga den där förhatliga augustikvällen, var Göteborg regerande Svenska Mästare och vann Champions League-matcher mot såväl PSV Eindhoven som Porto. Förra hösten höll de sig kvar i högsta serien med en hårsmån och inte har det sett så värst mycket stabilare ut i år direkt.
Men har man som jag växt upp med känslan av att Bajen är förlorare, och fortfarande måste gnugga sig i ögonen varje gång man ser Guld-löpsedeln över skrivbordet – då är det svårt att inte sitta och pessimistiskt vänta på att det ska vända snart. Inom musiken snackar man om hype och backlash, men där är det ju ingen tävling på samma sätt som inom idrotten, vilket väl är en jäkla tur.
Det är som sagt en annan tid nu, vi måste bara nöta in det i våra skallar ordentligt, så blir förrförra årets guld ingen engångsföreteelse.