Jag uppmärksammar det
återkommande Romeo och Julia-syndromet, kärlek över gränserna.
Djurgårdstjejer med sina respektive Bajenkillar. Blandade kompisgäng.
Grönvita ränder mixat med blåränder. Det skulle bli ett vänligt derby,
åtminstone kändes det så innan matchen hade startat.

Hammarbyklacken var väl samlad i tid till avspark, och fick även igång
störst ljudvolym, trots det numerära underläge som bortaplan så ofta ger.

Men just när allt känns bra, att allt kommer ordna sig för en gångs
skull, då ramlar baklängesmålen in. 0-1, 0-2, 0-3. Och vips, så var ännu
en derbyfest förstörd innan den hade börjat.

I halvtid inleds ett miniatyrartat inbördeskrig mitt i bajenklacken. Jag
lyckas inte uppfatta hela händelsen, men från min synvinkel verkar det
vara gnabb mellan två grabbar, som ingen av dem slutar käbbla. De märker
inte heller den hätska stämningen som sprider sig som en löpeld på den
grönvita läktaren. Trots att man till slut lyckas lösa konflikten (med
lite handgripligheter) ligger stämningen kvar på norra läktaren likt en
tung grå dimma, som förstärks av den mörka rök från de påtända otillåtna
pyrotekniska attiraljerna.

Hammarbys klack lyckas dock delvis rädda sin heder genom en stark
avslutning, dels med hjälp av &#34öka takten – sista kvarten&#34 och dels med
hjälp av ett gäng småkillar på ena långsidan. Kidsen verkar smått
oberörda av resultatet och mer uppspelta av att uppleva sitt första (?)
och största (?) derby. Deras glädje smittar av sig till alla grönvita och
jag ser en ljus framtid i dessa pojkar som framtida klackmedlemmar. Om de
nu inte blir riktigt bra fotbollsspelare förstås.

Även om vi nu blir flyttade neråt i tabellen pga AIK:s resultat på
tisdag, så ligger vi uppe i toppen fortfarande, endast tre poäng efter.
Närmast väntar ett gäng svåra matcher, och vad lämpar sig bäst inför
dessa än en gammal bajenklyscha: &#34skit i tabellen, Bajen bäst ändå!&#34.
Eller mer passande, efter matchen mot DIF: &#34skit i resultatet, Bajen bäst
ändå!&#34