För en tid sedan sökte Hammarby efter ett antal nya skribenter. Nu är kvoten uppfylld. Ett av våra nyförvärv heter Joakim Kellner, till vardags pressekreterare och politisk sakkunnig åt jordbruksminister Ann-Christin Nykvist. Här kommer hans första bidrag:

Vi har alla upplevt det. Dagarna då längtan blir övermäktig. Då abstinensen är så total att ingenting tycks hjälpa. Dagar då inte ens radioreferatet från den gudomliga söndagen den 21 oktober 2001 kan erbjuda tillräcklig balsam för själen.

Anja Pärsons pappa. Foto: Bildbyrån

Februari är ju en genuint värdelös sportmånad. Tidningarnas sportsidor handlar mest om Anja Pärsons pappa och TV:s sportsändningar är en enda orgie från landsortens hockeytempel med djupanalyser inför en av vinterns femtioelva landslandsturneringar i samma ointressanta idrott. Det är då, som Ted Ström skrev en gång, som det stora vemodet rullar in.

Just den här söndagen var jag särskilt rastlös. Jag gick omkring som en osalig ande i lägenheten och för att inte göra min sambo tokig, bestämde jag mig för att ta en promenad. Via Västerbron, Hornsgatan och Götgatan, förde mina steg mig till Skanstull. Jag kände mig redan lite bättre till mods. Jag vet inte vad det är, men det är någonting med Söder som får mig att må bra. Det kanske är dags att lämna Kungsholmen. Det är ju på Söder som jag vill att mina barn skall växa upp.

Lämnade Södermalm och gick över bron mot Gullmarsplan.
Efter några minuter hade jag nått målet för min promenad. Nu stod jag där vid insläppet på Norra. Allt var tyst och stilla. Inga korvgubbar sålde ljummen choritzo, inga småknattar sålde resultatlotter med omöjliga resultat.

Jag vet inte hur länge jag hade stått där, när jag märkte att jag inte var ensam. Bredvid mig stod en kille i trettioårsåldern. Han hade ställt ner sina ICA-kassar och stod liksom jag tyst och tittade på det tomma området bakom läktaren. Vi nickade till varandra, men ingen av oss sade något. Snart fick vi sällskap av en tredje söndagsflanör. En man i min ålder med en barnvagn. Vi stod där tysta en lång stund. Bara bruset från Nynäsvägen och små gnyenden från lill-killen i barnvagnen hördes. Så bröt lill-kisens pappa tystnaden. – “Fan, vad vackert”, sade han. Killen med ICA-kassarna instämde: – “Ja, jävlar! Det knyter sig nästan i kistan”.

Sedan sade ingen av oss något mer. Det behövdes inte. Vi bara stod där tillsammans. Tre främlingar. Tre vuxna män som stod där vid en grind och betraktade betongen med något drömmande i blicken. Patetiskt? Kanske det, men vi är inte ensamma. Överallt i stan finns män och kvinnor som känner som vi. Samma abstinens, samma gnagande oro i kroppen. Det kallas för hemlängtan! Det finns ingen anledning att lida i onödan. Ta därför en promenad runt Söderstadion och låt känslan värma Er. Känslan av att komma hem. Jag kan lova Er att det hjälper.