I Hammarbys klubblokal på Årsta IP står bröd, kaffe, ost, korv, skinka och frukt uppdukat. Anders Linderoth är redan på plats, först in av spelarna är Petter Furuseth Olsen.
– Tjena Petter, har du sett att det finns isterband i dag? säger Linderoth.
Den 26-årige norrmannen tittar frågande på sin tränare.
– Vet du inte vad det är? Fråga Micke Andersson, han hatar isterband, säger Linderoth och garvar, tar en macka och går in på sitt kontor.

Samling innan träningen
Strax innan klockan slår nio släntrar en hel rad frukostsugna Hammarbyare in. I tur och ordning Erkan Zengin, Lasse Eriksson och till sist Max von Schlebrügge.
Hela laget samlas på Årsta och åker gemensamt till dagens träning på Skytteholm. Precis som man gjorde i knattelaget före match.
– I Brommapojkarna började morgonen mycket tidigare, säger Max. Då åkte jag till jobbet på Månadens bok och var där hela dagen innan det var träningsdags på kvällen.

Under de nästan fyra säsonger som Max spelade i Brommapojkarna var han med om att vinna division II tre gånger. Men bara första gången blev det spel i Superettan. De andra åren satte otillräckliga kvalresultat p för BP.

Bara fotbollsmässiga skillnader
Max berömmer Brommapojkarna för att klubben lyckas locka till sig unga spelare och få dem att utvecklas. Och med 216 lag i föreningen, med allt från åttaåringar till juniorallsvenska och superetta, finns så klart lite att ösa ur.
Föreningen är enligt sig själv störst i Europa. Trots det har pojkarna från Bromma aldrig spelat i Allsvenskan. Klubben har haft svårt att behålla sina talanger när klubbarna i högstadivisionen har viftat med kontrakt.

– Organisationsmässigt är BP inte olikt Hammarby. De största skillnaderna mot Hammarby är rent fotbollsmässiga: tempo och passningsspel.
En klubb som spelar i Allsvenskan känns också större med allt som är runt omkring, säger Max.

Sponsorer och fler fans innebär ett större ansvar för spelarna.
– Man har fler uppdrag som man måste sköta. Det är ett större ansvar för det är ju mer pengar inblandade på den här nivån.

Gnagarränderna har gått ur
Max spelade i AIK från femårsåldern till det var dags att flytta till USA som nittonåring och prova collegelivet där. Han provspelade också för Solnaklubben när han kom till Sverige igen. Men om något svartgult sitter kvar i Max, så kommer de färgerna garanterat från Hammarbys reservställ.
– Hammarby gav mig en plats i Allsvenskan, och det är jag evigt tacksam för. Jag höll på Brommapojkarna när jag kom hem från USA, men så fort jag kom in i Hammarby så blev jag frälst och blev bajare direkt.
Tempomässigt hade han inga problem med att ställa om från collegefotbollen i USA till svenska division II.
– Jag ville bara spela och visste att jag var någorlunda. Så BP blev perfekt.

Inte säker på startelvan
Då var steget till Allsvenskan större. Under den första säsongen blev det mest inhopp när Johan Andersson eller Jonas Stark var skadade. Säsongen därpå spelade han i stort sett varje match och belönades med priset “Årets Bajenspelare”.
Ändå känner han sig nu, efter att ha varit ordinarie i två säsonger, inte riktigt säker på att vara bland de elva som startar. Varje kväll innan match tänker han på om han ska få spela och hur han ska agera i olika situationer.
– Vi har många bra backar och ingen kan vara säker på sin plats. Men det är bra, så ska det vara i en klubb, säger Max.