Kjell “Löwet” Löwenborg 60+, bor vid Zinken, skribent i Hammarbyiten samt tidigare i tidningen Bajenland.

I dessa spalter förekommer ordet “fan” (svenskt uttal: “fänn”) av naturliga skäl. Många av oss har ett dokument med det namnet i hjärnans minne. Jag klickar fram några och delar med mig. Det är blandade karameller och alla är inte grön-vita, de går nog att tugga i sig ändå. Den första är i alla fall med den rätta färgen.
För inte så länge sedan skulle jag intervjua lagledaren för ett flicklag i fotboll, ja hon är inte bara lagledare, hon är minister också. Uppdraget var för den närstående medlemstidningen Hammarbyiten. Det var inte lätt nå ända fram men till slut fick jag tala med hennes dåvarande pressekreterare och när det visade sig att han också var Bajare, so guess what: han skulle återkomma, kön var lång före mig. Han återkom med ett mejl med tid och plats. Eftersom jag skulle besöka maktens boningar, skickade jag med en ironisk fint, han var ju bajare, en stilla förfrågan om klädsel. Svaret kom omgående:
– Kom i Bajenkilt.
Eftersom jag bor vägg i vägg med en saligen avsomnade Hammarby Bar & Kök hade jag vid ett tillfälligt besök där sett ett gäng bajare iklädda, just det – kilt. Av vanligtvis välunderrättade källor fick jag reda att de kallas Hammarbyklanen och verkar coola. Finns på nätet.

Nästa karamell är röd. En gång i tiden var jag medlem i Förbundet Sverige- Sovjetunion av ett skäl; de hade mycket billiga resor till Sovjet och jag var en fan(!) av den ryska, klassiska litteraturen. Resan jag bokade mig för gick via Stockholm – Moskva till Kazakstan med rundresor där. Till staden Alma Ata flög vi med ryssarnas motsvarighet till Concorde, en nätt tripp på cirka 500 mil. Hela resepaketet som varade i 14 dagar kostade lika mycket som en weekendtripp till Köpenhamn i motsvarande penningvärde, snacka om att KGB sponsrade förbundet.
I gruppen som reste var de flesta genuint intresserade av rysk kultur men motståndare till det sovjetiska systemet. Utom vissa medelålders män i hattar. När vi kom fram till Moskva gjorde de som påven i sin glansdagar när han kom till en helig plats, de nästan kysste jorden de stod på. En dag hade de frälsta fixat några biljetter till en fotbollsmatch på ett stadion i närheten, den hette förmodligen Leninstadion, som de flesta på den tiden. De visste att jag var intresserad av fotboll, så jag fick hänga med.
Matchen gick i den högsta ligan, därför skulle det vara lag av högsta klass, sade mina “kamrater” som givetvis var experter även på fotboll. Ganska snabbt såg jag att det inte var Lokomotiv Moskva- eller Torpedoklass på lagen, det var ungefär som en svensk match i gamla division 1. När jag stillsamt påpekade detta, tog det fyr i mina bänkgrannar. Jag fattade ingenting av toppfotboll, komma hit och kaxa, typisk kapitalistisk-imperialistisk överklassattityd! Jag, som utan fast anställning hankade mig fram på diverse skrivjobb och konstant pank, kände mig lättad över att jag inte sagt min åsikt några årtionden tidigare. Då hade det förmodligen blivit snabbtransport till någon saltgruva i Sibirien.

Bajenfans och psalmmelodier, går det ihop? Javisst, här i Bronx, som Ulf Lundell kallar mina kvarter, finns en pizzeria där ägaren har en stor Bajenflagga på väggen enbart för att hålla färgen, kom det in gäng i pausen i en bandymatch på Zinken och började sjunga Bajenhymner på en känd psalmmelodi. Alla högljuda Bajenfans i lokalen tystnade, tittade på varandra och tänkte att nu blir det inga fler sportdrycker.
Efter sången kom det ett par från sångarna och satte sig bredvid mig. Det visade sig vara ett gäng som träffades ibland och kallade sig HAK, Hammarby Akademiska Kör. De träffades någon gång per år, åt sillfrukost och gick på en match. När jag frågade vilken psalm som var underlaget till Bajenhyllningen fick jag svaret:
– Härlig är jorden.
Det kan man inte neka till. Det händer ofta på Söderstadion.