När jag stod på Skytteholms läktare i söndag och frös mig igenom första halvlek slog det mig: Det är så här AIK:s säsong kommer att se ut.
Tråkiga matcher på små arenor mot lag som bara satsar på grisfotboll med sju man i backlinjen. Jag kommer aldrig att älska AIK, men i det ögonblicket tyckte jag synd om dem.

Det brukar heta att skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Saknad antagonist? Foto: Bildbyrån

Visst stämde det in ganska bra på många oss bajare ifjol. En av få höjdpunkter under en ganska medioker säsong, var ju AIK:s degradering till Superettan. Inte på grund av något djupt rotat hat mot solnaiterna, utan för att det kändes så grymt kul att kunna reta kompisar och arbetskamrater som har haft oturen och den dåliga smaken att hålla på de gulsvarta.
Som bajare har man ju annars genom åren blivit ganska van vid att själv vara den som blir retad. Nu hade vi chansen att ge betalt för gammal ost. Inte minst för det som man själv fick utstå under de hårda åren på nittiotalet.

Jag vet inte om det är ett tecken på mognad, men med risk för att låta som om jag svär i kyrkan måste jag ändå säga att jag kommer att sakna AIK. Inte för att jag tycker om deras sätt att spela fotboll – snarare tvärtom. Inte för att jag egentligen tycker särskilt synd om deras supportrar – som bajare har man ju vandrat ett par hundra mil i de skorna tidigare. Inte för att jag kommer att sakna derbyna – den ångest som de åstadkommer kan jag gärna vara utan. Nej, skälet till att jag kommer att sakna AIK är mycket simplare än så. Jag kommer att sakna möjligheten att retas med mina vänner och kollegor som håller på AIK. Visst, det kan vara kul att retas med dem efter att de har torskat hemma mot Boden, men det är ju egentligen bara kul en gång. Sedan blir det som att sparka på någon som redan ligger.

Kanske kommer tiden i ettan att lära AIK:arna någonting. Något som vi bajare bär med oss i ryggmärgen och som har fått oss att överleva lindansande och nedbrytande degraderingar genom åren. Vi vet hur det känns. Vi har upplevt mörkervandringen då man inte kunde glädjas, bara känna lättnad över en seger. Vi har upplevt tunga hemresor efter förluster mot storheter som Ope. Vi har sett oss själva bli förnedrade mot Hertzöga hemma på Söderstadion. Vi tog skiten, men vi stod kvar där på läktaren. Somliga kanske skulle kalla det för ödmjukhet, men jag tycker nog att Jonas Karlsson, för alltid älskad för sin rolltolkning av Julhunden härom året, nog den som har uttryckt saken bäst; aldrig är segrar så stora, som när man är van att förlora.

Det är nu som AIK-supportrarna har chansen att visa vad de går för. Att kärleken till deras lag håller i både nöd och lust. Det kanske är dags att trycka upp en T-shirt motsvarande den som jag ägde i början av 90-talet:
“Jag är Hammarbyare. Ja, jag vet att Hammarby inte ligger i den högsta serien. Jag är Hammarbyare i alla fall. Jävligt mycket Hammarbyare”.

Det känns konstigt att höra sig själv säga det, men jag vill ha tillbaka AIK i Allsvenskan. Laget som vi älskar att hata. För tänk vad tråkigt det skulle vara att bo i en stad som Sundsvall, Gävle eller för all del Malmö. Där alla i stan håller på samma lag. Där det inte finns någon att tracka (och för all del bli trackad av) efter ett derby. För trots alla hårda ord och gliringar finns det ändå någon slags respekt i botten. Respekt för någon som har gjort ett val och står för det.
Vi må irritera oss på Djurgårdarna och AIK:arna till förbannelse, men medge att livet skulle vara bra mycket tråkigare utan våra kära antagonister.