Suleyman Sleyman började lira fotboll i organiserad form redan som sexåring i den sedemera avsomnade klubben Södertälje FF. “Alla andra grabbar i kvarteret lirade ju där, så jag hängde på”, förklarar han. “Vi hade lirat på planen bakom huset och spelat kvartersfotboll mot andra ungar, så det var bara en fortsättning. Vi tränade två gånger i veckan.”
Vilken var din favoritposition?
– Jag spelade innermittfältare.
Men vad ville du spela?
– Forward. Ähum … det vill jag fortfarande. Jag hade ju fem minuter förra säsongen (skratt).
Var du en bra fotbollspelare?
– Mja, en i mängden…
När märktes det första gången att du var litet duktigare än dom andra?
– I 12-13-årsåldern började jag spela med ett år äldre killar, då kände jag att jag nog var bra. Men å andra sidan blev jag ju en mittenkille när jag flyttades upp. Det bästa tidiga fotbollsminnet jag har var när jag spelade med Syrianskas juniorer i 13-årsåldern och gjorde tio mål i samma match. Vi vann med 13-0.
“Sulan” bedömer inte att han var med om någon elitsatsning. Snarare var de lag som han spelade med tidigt i karriären sämre än alla andra och han är fortfarande kritisk mot elitsatsningar, som han menar slår ut många med talang för tidigt. Det märks att ämnet ligger “Sulan” varmt om hjärtat. Och han betonar att många av de “supertalanger” som han så småningom kom att spela med faktiskt slutade med fotbollen relativt tidigt.

Pétur Marteinsson började av naturliga skäl sin karriär på Island. “Vi var ett gäng sexåringar som gick flera kilometer för att få börja spela med ett lag. När vi kom fram var dom flesta spelare runt tio år. Men vi var med ändå. Fast när vi märkte att vi inte blev uttagna så surade vi till och … bytte faktiskt lag! Som sjuåring började jag spela med Fram. Vi tränade tre gånger i veckan redan då.”
Specialposition?
– Jag hade ingen speciell, jag var rätt storvuxen och fick spela var jag ville. Någon gång försökte tränaren få mig att spela på en viss position, men jag förstod inte vad han menade, så då såg jag till att springa över hela planen, hela tiden. Så småningom hamnade jag på samma position som farsan, han var rätt välkänd som back och libero.
När märkte du att du var riktigt bra?
– Oj, det var sent. När jag blev uttagen till U21-landslaget, då kändes det väl att “oj, det här kanske man kan satsa på”. Innan dess var det mer på skoj.
Pétur spelade inte i ett toppat lag, eller någon särskild elitsatsning, men minns ändå att laget knappt torskade en match. Någonsin.
Tränarna betydde väldigt mycket i den unge Marteinssons värld.
– Dom var riktigt bra pedagoger, om än inte fantastiska fotbollspelare, och klubbhuset blev som en stor ungdomsgård.
Till skillnad från dagens unga fotbollspelare hade Pétur endast 2-3 tränare under hela sin ungdomsperiod.
– Dom gav oss spelglädje och såg till hela ungdomsgänget. Så småningom fick vi tekniken, den kom med åldern och organisationen likaså.

Petter Furuseth Olsen började även han att spela mycket tidigt. I sexårsåldern, när alla började skolan, kom han med i skollaget som åkte runt och mötte andra närliggande skollag. Det var ju så det gick till på den tiden. Det var sjumannaspel på grusplan som gällde. Inledningsvis.
Petter spelade överallt på planen. Utom målvakt – “det ville ju alla andra vara.”
Först i tolvårsåldern, när han kom med i Flint, började positionen på banan att bli fast. Då handlade det om vänster eller högerforward i en 4-3-3-sättning.
Att vara duktig var ingenting han tänkte så mycket på.
– Visst fanns det dom som sa att jag var jättebra när jag var nio-tio år, sådär. Men det var inte förrän jag värvades till Flint och tränaren kom hem och snackade med morsan om att jag blivit uttagen till ett jättebra lag med bra träningsmöjligheter som det gick upp för mig. Flint blev framgångsrikt därför att vi var ett sammansvetsat gäng som höll på med fotboll mycket och hade riktigt bra planer. Gräs, alltså. Men med tiden var det ändå bara ett par av de som spelade som kom upp på toppnivå.
– Tränaren var jätteduktig på fotboll och kunde dessutom organisera laget så att vi blev bra ihop. Vi kunde göra 14-15 mål i en match bara för att vi hade bra samspel jämfört med motståndarna …

Råden till nuvarande knattar och deras tränare, då?
“Sulan”:
– Ha roligt med fotbollen. Även om du inte är topp nu så kan du bli jättebra när du växer upp, se till att fortsätta att spela och träna så länge du själv tycker att fotboll i sig är roligt. Men glöm inte skolan! Det är viktigt att fotbollen inte blir det enda som gäller. Man måste träffa andra människor och ha andra intressen också. När allt kommer omkring är det ju bara en lek.
Pétur:
– Gemenskapen är viktig. Gör flera saker tillsammans än fotboll. Men tränaren måste se till att fotbollen är kul och dessutom ställa krav. Utan vinnarskallar kommer ju ett lag faktiskt ingenstans.
Petter:
– Våga lira ditt eget spel. Träna flitigt. Jag brukade ha bollen med mig på löprundorna, eller stå och träna själv mot en stor vägg som fanns hemmavid, jag tränade skott och inlägg och passningar.

När A-laget var knattespelare (del I)