Jag minns hur telefonen ringde vid femtiden på kvällen, jag hade just satt mig för att käka och jag anade oråd på en gång när jag hörde Arne Larssons röst i den andra ändan av tråden. Arne var byggnadsbasen från Enskede som hade blivit fotbollsordförande. Han hade varit hårdför back i Hammarby på sextiotalet som hade spelat två landskamper och hade vid något tillfälle plockat ner Garrincha. Nu var han som sagt fotbollsbas och hade dåliga nyheter att framföra.
-Skattemyndigheten håller på att sätta oss i konkurs, sa Arne, tidsfristen går ut i morgon bitti och pengarna är helt slut. Om två timmar träffas vi på Kanalplan, jag har kallat spelarna och jag kommer att berätta att vi lägger ner fotbollen.
Jag blev iskall, tankarna snurrade i huvudet och jag kunde inte förstå vad Arne sagt.

Efter en lång tid i Bajen Fans var jag med i fotbollens marknadsgrupp och jag hade känt till hur dålig ekonomin var. Men att det var sådan kris tror jag ingen hade en tanke på.
Mötet blev inte roligt, Arne var en rejäl karl och gav alltid raka besked.
– Vi lägger ner, sa han, vi kan inte låtsas längre. Verkligheten har hunnit i fatt oss och i morgon finns inte Hammarbys A-lag längre.
Jag minns att mittbacken Bo Larenius var askgrå i ansiktet och att Johan Hammarström såg ut att ha hamnat i någon slags chock. När vi gick hem från Kanalplan blåste en kall vind uppför Södermannagatan och innan vi hann fram till Ringvägen hade det börjat regna.

Morgonen efter ringde telefon vid sjutiden. Jag hade knappast sovit någonting och kroppen hade svårt att fungera. Det var Hasse Bergman (sedermera förenings ordförande) och aldrig har jag blivit så glad av ett telefonsamtal.
– Vi har ordnat pengar, sa Hasse, det fanns fonderade pengar som vi fick ta av. Det akuta hotet är avvärjt.
Det ord man kunde beskriva denna stund med var lättnad. Men ännu var inte dom ekonomiska problemen borta. Det som hade hänt var bara konstgjord andning, så vi bestämde att oss för att göra någonting. Vi samlade ihop ett gäng engagerade Hammarbyare och knäckte idén om tusenklubben.

Det kostade minst tusen spänn att vara med och vi började ringa släkt, vänner, kändisar och diverse löst folk som vi visste hade grönvitt hjärta. Den första kvällen hade vi samlat ihop femtio tusen och sedan löste sig allt automatiskt. Det blev bla en klassisk stödkonsert på Kvarnen. Alla som kunde ställde upp gratis, Lalla Hansson, Roffe Wikström, Molly Maguires och kultbandet Two moon Junction (med Johan Hammarström och Micke Lindquist) var där och det blev en oförglömlig kväll. Kvarnen var packad med fans, ledare och spelare och aldrig har det varit sådant tryck på den gamla Sararestaurangen.
Den kvällen gav ytterligare fyrtiotusen och när sedan tusenklubben kom upp till fyrahundratusen var ekonomin i något bättre balans även om mycket återstod.

Sportsligt var 1991 också ett tungt år. Laget hade åkt ur året innan, efter ha varit uppe och vänt,och nu väntade spel i div ett östra vårserien. Vinnaren där skulle spela i kvalsvenskan till hösten. Detta var en föga glamorös tid, ett par tusen på Söderstadions läktare i snitt och visiter på så exotiska platser som Vilundavallen, Trängen, Grimsta och Kärrtorp. Det handlade mer om att springa ut på idrottsplatser än in på riktiga fotbollsarenor. Efter mycket möda och stort besvär vann Hammarby till slut vårserien efter det att Thomas “Tucken” Lundin gjort matchens enda mål i avslutningsmatchen mot Väsby. Kvalsvenskan blev tuff, dom allsvenska lagen (det var fyra därifrån) hade ett högre tempo och ganska snabbt gick Öster, Trelleborg och GAIS ifrån.



Hammarby fick slåss om den fjärde platsen med Frölunda. Lagen möttes i sista omgången på Söderstadion inför nära sjutusen personer. Vinst och Hammarby skulle gå till direktkval till Allsvenskan. Frölunda tog ledningen i andra halvlek och loppet verkade vara kört. Thomas Lundin kunde dock kvittera och på stopptid sköt Thomas Nilsson i stolpen. Ridå!
Det var bara att börja om 1992 i division ett norra vårserien. Tränaren Kenta Ohlsson hade en ganska tunn trupp att laborera med och det fanns farhågor inför serien. Starten blev också katastrofal, endast två poäng på dom fem första omgångarna och förnedringen var total. Premiären stod borta mot IFK Sundsvall och ca åttahundra bajenfans hade tagit sig till Norrland. Tyvärr blev det förlust men fansen visade i alla fall att dom inte svek. Poängen togs på Söderstadion med 0-0 mot Spånga och 2-2 mot Spåret som hade döpt om sig till Mälarvik.
Sedan blev det en uppryckning men Hammarby nådde inte ända fram och blev trea i vårserien.

Det blev att börja om i höstettan och det började med en seger mot BP efter mål av pålitlige målskytten Hans Eskilsson. Efter 0-0 mot Forward kom då den nionde augusti som skulle bli känt som Hammarbys mest pinsamma och förnedrande nederlag genom tiderna. Folk talar än i dag om Hertzöga, det lilla laget från Karlstads förorter, som åkte upp till Stockholm och slog Hammarby med 4-0. Mats Pehrsson, Ulf Josefsson och Nils Wikström (2) hette målskyttarna som för evigt instiftade Hammarbys Japan. Johan Hammarström (skadad) ville göra en t-shirt med texten “jag var inte med” efter matchen. Som tur var såg endast 1 033 åskådare eländet.
Hösten fortsatte bättre, det blev hela 6-1 mot ledarlaget Degerfors och revansch mot Hertzöga med 6-0 men tyvärr kom man aldrig i kapp Degerfors. Serien avslutades mot Forward på Söderstadion i en helt betydelselös match. Att det blev 6-2 var det väl ingen som höjde på ögonbrynen åt men publiksiffran kom att bli Hammarbys sämsta i moderna tid. Endast 354 personer fanns på plats, ett intressant faktum för alla som i dag gnäller när publiksiffran kryper under tiotusen. Två hårda år var till ända, året därpå blev det uppflyttning. Det känns skönt att ha varit med dom här åren, i motgången provas vännen. Var du med förresten?