Det är bara att förlika sig med tanken att vi är säsongens losers inom den stockholmska elitfotbollen. Visst skulle man kunna tycka att vi kan kosta på oss ett grattis till alla lyckliga Superettangnagare, men det där med storsinthet spar vi tills vi vet hur Allsvenskan slutar. Vinner Djurgården (vilket vi vet att de gör, det är bara löjligt att hoppas på annat) kommer vi att vara fullständigt omringade av segerrusiga rivaler ur båda läger.

Vi Bajare må vara ett härdat släkte, men ett sådant scenario skulle tära även på det mest förlorarpinade grönvita hjärta. Vi går en tung vinter till mötes, mina vänner.
Vi är i behov av tröst, något som värmer, stärker och ger hopp. Vi försökte förgäves i söndags redan under matchen. Frustrationen omsattes i kommentarer av sarkastiskt slag, åtminstone till en början. “Härligt med småländsk sambafotboll” blev snart “jävla brötgäng”. När det stod klart att Kalmar faktiskt spelade klasser bättre än Hammarby skiftade vi fokus för att kunna fortsätta kanalisera vår frustration utan att bli löjeväckande. Fredriksskans arkitektur blev ett lämpligt ämne för påhopp (“Spelarna ser ju ända till Öland vid ena kortsidan”) liksom de svarta löparbanorna (“Visst är det kolstybb? Skeppades de hit efter Berlin-OS –36, eller?”). Inget hjälpte. Förlusten sved lika mycket ändå. Dagen efter var det måndag. Idag känns det fortfarande bittert. Behovet av tröst är lika stort.

Låt mig därför bidra med en liten solskenshistoria. Den ger inte Bajen tillbaka de tre poängen, men den kan ta tankarna bort från Kalmarnederlaget en stund.
Jag har en bror i en mycket känslig och formbar ålder. Han har just börjat skolan med idel gårdare och någon gnagare till klasskamrater. Med sakliga argument och en snygg Bajenkeps har jag stöttat honom att välja rätt lag, förklarat varför det är bättre att hålla på Hammarby trots att de inte alltid vinner alla matcher. Jag hade sånär nått fram när en ny bästis med starka blårandiga sympatier trädde in i bilden. Min lillebror var nu farligt nära the dark side, inte längre mottaglig för grönvita argument. Då kom Hammarbys familjedag.

Brorsan var inte svår att få med, särskilt som det utlovades straffsparkar på Ante Covic. Dagen hade dock så mycket mer att erbjuda min förlorade adept. Det hela började perfekt med en fiskedamsfångst bestående av en rejält tilltagen plastkasse med godis. Därefter följde tipsrunda, straffsparksläggning (Ante var omutlig) och tålmodigt köande till autografskrivningen. Under väntan fick vi reda på att tipspromenadsraden resulterat i ett pris, en halsduk som stolt hängdes runt min brors hals. Avslutningen var perfekt. Med en lagaffisch i näven gick brorsan längs långbordet där hela Hammarbytruppen satt och plitade ner sina namnteckningar. Till slut fanns allas autografer med, till och med Börjes. Skuttandes ifrån Söderstadion deklarerade han “Nu älskar jag Hammarby”.

Två dagar senare var han åter på Söderstadion för att kolla in sina nya hjältar spela match. Dagen till ära hade en grönvit flagga införskaffats på en loppmarknad han bevistat i sällskap med gårdarbästisen. “Han köpte en likadan”, släpper brorsan ifrån sig medan han skuttar till våra platser. Jag stannar upp och ler. Det goda kan tydligen segra. Jag ville ha över en ung själ på rätt sida och fick två. Skit i tabellen, Bajen är bäst ändå!

Fotnot: Dessvärre var det Sundsvallsmatchen vi var på. Brorsan var inte särskilt imponerad. Jag framhöll supporterns plikt att stötta sitt lag även när det går tungt. Kände att det inte riktigt gick fram.
Nu behövs bara tre poäng till åt laget i toppen. Sedan kommer den mörka sidan att vara starkare än någonsin.
Varför kunde inte familjedagen varit dagarna före Helsingborgsmatchen istället?