I april inleder jag min 30:e säsong på Söderstadion. Mycket har förändrats under de åren, men mycket är detsamma.
November har till exempel alltid varit en skitmånad. Att gå till jobbet eller skolan i brunt snöslask och med motvinden i ansiktet oavsett åt vilket håll man är på väg, är inte ägnat att skapa feststämning direkt.

Även idrottsmässigt har november alltid varit ett lågvattenmärke. För oss som inte orkar bry oss om den 126:e omgången i elitserien, om snoriga längdskidåkare på träningsläger eller vilken gröt som Anja Pärssons pappa helst äter, är november bara en enda lång väntan på bättre tider.

Att besöka Zinken och Eriksdalshallen erbjuder ju visserligen viss lindring av plågan, men hur gärna jag än vill och hur grönvitt mitt hjärta än är, kan jag helt enkelt inte uppbåda samma engagemang, samma märkliga och hälsovådliga blandning av spänning, glädje, skräck, kärlek och djupaste frustration som jag känner på Söderstadion.
Därför blev jag överlycklig när det stod klart att vi skulle få spela i Royal League. Nu skulle ju fotbollen lysa upp det annars kompakta novembermörkret.

Men när jag vaknade i onsdags, kände jag inte den sedvanliga oron i kroppen. De förvånade mig. Jag brukar annars alltid bli nervös redan kvällen innan en match. En oro som sedan stegras steg för steg till det nästan blir outhärdligt. Så var det inte igår. Jag var märkligt lugn när min lilla dotter vaknade kl. 04:45 och tyckte att pappa hade sovit färdigt.
Så småningom var det dags att väcka sambon och bege sig till jobbet. Det märkliga lugnet höll i sig. Normalt slutar jag fungera vid lunch på matchdagar, men igår kunde jag jobba riktigt bra. Märkligt.

Nervös eller inte. Jag såg ändå till att vara hemma i tid till avspark. Trots att det handlade om en tävlingsmatch, trots att det så att säga var på riktigt, lyckades jag inte bli så där riktigt matchnervös när jag satt framför datorn med bebisen i knäet och tryckte på F5 som en besatt.
Kanske berodde det på att det var lite träningsmatchkänsla att följa en match via datorn. Kanske berodde det på ovana vid tävlingsmatcher i adventstid. Jag vet inte.

Vad jag vet är däremot vet är att jag vill få tillbaka den där riktiga känslan tills det är dags för matchen mot Vålerenga. Jag skall förbereda mig enligt alla konstens regler. Jag skall köpa en ny bajenhalsduk. Jag skall investera i ett riktigt bra underställ. Jag skall se till att det finns lagom spetsad glögg hemma så att jag kan värma mig både före och efter matchen. Och sist men inte minst. Imorgon skall jag ta med mig lilla Elsa på en pilgrimsvandring bland gatorna på Söder. En vandring som slutar utanför Söderstadion.
Då skall jag ta upp henne ur vagnen och visa henne pappas favoritplats på jorden. Jag lovar att det kommer att hjälpa.