Det är en sommardag och de sitter på en uteservering vid Medborgarplatsen.
Det var sent i juni men sommaren hade knappt hunnit börja. Det ligger en undran vilande om det här är sommaren som skulle säga adjö just när den kom.

De har träffats, beställt in varsin färsköl och förundrats över att ölen är grumlig och söt. Varför dricker folk sånt här när det finns riktigt öl, säger de samtidigt.
-Har du fulöl, säger en av dem och de pratar en stund om reklamfilm och öldrickande. De har aldrig träffats förr.
-Har du finöl. De skrattar ihop trots att de aldrig har träffats förr men nu har de pratat om öl i 40 minuter och anser sig redan vara goda vänner.
-Jag får slumpen.
Så börjar de prata om fotboll.
-Jag är bajare.
-Jaha… ööh, jag håller på… Blåvitt.
-Blåvitt?
-Ja… Blåvitt i fotboll och Leksand i hockey.
-Varför då?
-Ja… ööh… det är sköna gäng.
-Sköna gäng? Vadå sköna gäng. Det måste väl vara nåt mer än att dom är sköna gäng. Morsans syjunta är ett skönt gäng. Pelargonodlingen på balkongen där borta är ett skönt gäng. Men det måste väl finnas nåt mer. Tittar du på deras matcher?
-Nä. På tv nån gång. Och i Sportspegeln så klart.
-Och text-TV också va?
-Ja…absolut. I text-TV…om jag spelat på matcherna.
-Jag hatar folk som håller på sköna gäng och sen aldrig är beredd att offra liv och heder för sina lag. Jag hatar text-TV-supportrar. Jag hatar Sportspegeln-supportrar. Jag hatar folk som håller på Blåvitt och Leksand för att dom är så himla sköna…eller ännu värre; jag hatar folk som håller på Blåvitt för att dom vinner. Det dräller av folk som håller på Blåvitt så länge de skvätter omkring ibland i nån europacup men är beredd att överge dom för vad fan som helst bara det handlar om nåt som ser ut som en segrare just när Blåvitt ser ut som en förlorare.
-Hatar…?
-Ja, hatar. Inte människorna utan idéerna. Sättet att se på fotboll.
-Jaha. Och vilka håller du på då.
-Bajen.
-Bajen? Hammarby?
-Ja. Hammarby.
-Va, fan, va cool. Bajen är sköna lirare också.
-Sluta. Vi är inga sköna lirare. Vi är supportrar på liv eller död.
-Lägg av, ni är ett gäng fyllskallar som super och har kul, det har jag fan sett i Sportspegeln.
Han knuffar lite familjärt på hammarbyarns axel.
-Du. “Öka takten sista kvarten Tidaholm”. Så jävla skönt.
-Det är inte alls skönt. Det är liv eller död. Ett konstant lidande. Vi är som det psykologiska fenomen som kallas Münchhausens syndrom och som brukar exemplifieras med en moder som ger sitt barn stryk så att barnet ska bli tvunget att söka tröst hos samma moder och mamman tröstar och känner sig behövd av barnet. Barnet blir psykfall och mamman får en kluven men ändock ett slags kärlek. Förmodligen en sällsynt självutplånande kärlek. Vi är barnet och laget är mamman. Vi är misshandlade intill psykklinikens gräns av våran egen
mamma, vårat älskade lag. Vi har blåmärken stora som Ronaldos ego på våra själar. Fattar du?
-Nä, lägg av. Ni är bara ett skönt gäng på läktarna som super och röker brass och har kul och laget spelar som krattor och åker alltid ur. Men det skiter väl ni i.
-Skiter i. Du är helt väck. Tvärtom är segrar skitviktiga. Segrar är faktiskt det enda som betyder nåt.
-Ja, men ni vinner ju aldrig nåt. Ni åker ju jämt ur eller missar nåt kval eller nåt. Bajen har väl aldrig vunnit nåt.
-Det vet jag. Men det gör ju inte segrar mindre viktiga. Tvärtom. Jag skiter i alla goa gubbar på läktaren. Jag skiter i allt snack om Söderbohemer eller Sveriges bästa klack. Jag säger som en lirare sa: “Några fans har mej veterligen aldrig gjort mål.” Just så är det. Det är segrarna som är viktiga. Att en enda förbannad gång få uppleva att Hammarbys fotbollslag blir svenska mästare. Att få fira här på Medborgarplatsen. Jag ska fira en hel vinter om Bajen vinner SM-guld.
Han låter närmast som om han yrar. Den nye kompisen tittar bedrövat på honom.
-Ja men, det gör dom ju aldrig.
-Skit på dej. Du talar med en man i sina sämsta år som håller på allsvenska serieledarna under sommaren 1998 och det lagets namn är Hammarby idrottsförening och dom är för tillfället 101 år.
-Ja ja. Men snart är det som vanligt igen. Då sitter du där kanonrak på puben och läser matchprogram och kollar serietabeller och drömmer om hur fint det var och längtar till nästa match och nästa gång du får träffa polarna på ståplats och pratar om gamla nederlag.
-Segrar. Jag vill ha segrar. Guld. Mästerskap. Hammarby är ett lag som existerar bara så länge dom vinner… he he.
-Du yrar.
-Du… jag får slumpen.