Jag flyttade till Stockholm på 80-talet och så småningom hamnade jag på Söder; på Brännkyrkagatan nära Mariatorget. Som nyinflyttad saknade jag mitt stora umgänge i Göteborg. Jag längtade nostalgiskt efter sjuttiotalet då Göteborg erbjöd mycken gemenskap med andra. Tillsammans, ni vet.
Jovisst, jag bodde i kollektiv, jobbade på allaktivitetshus och demonstrerade mot världens orättvisor. Tillsammans och för en gemensam sak var parollen. Nu var det nya tider och 80-talet gjorde entré med parollen “sköt dej själv och skit i andra”. Det fick mig att känna mig utanför.
Jag var en medelålders fyrabarnsmamma. Hur träffar man andra? Jag menar inte att nödvändigtvis umgås med. Jag är inte religiös, så kyrkan är inget alternativ för mig. Men att få känna att “nu är det vi som lever här på jorden, vi är här just nu och vi upplever något tillsammans”.
En dag damp det ned en inbjudan till min man i brevlådan. En festfixare ville att han “och en vän” skulle närvara vid ett derby på Råsunda; AIK – Hammarby, med gratismat efteråt på Café Opera.
Min man, som är konstnär och filmare ( t ex Tårtan) har aldrig varit särskilt intresserad av fotboll. Inte på samma sätt som jag. Nåväl, vi gick dit och för första gången på många år återupplevde jag den där känslan av att vara en del av något större. Mänsklig gemenskap helt enkelt. “Andra sidan är ni klara? Jajamensan fattas bara”.
Visst, det finns mycket att säga om detta, som “var tog politiken vägen?”. Den har tagit sig andra vägar och alls inte dött ut, det är allt jag kan säga. Men att gå på Söderstadion eller någon närbelägen sportbar och heja fram Hammarby tillsammans med andra, det har blivit en viktig del av mitt liv.