– Tänk att det redan är april igen! sa min polare.
– Ja. Då, i december kändes det som en evighet, svarade jag. Som att det aldrig skulle bli vår med ny säsong, nya förhoppningar, nya drömmar. Äntligen fotboll igen!
– Ni är sjuka i huvudet, suckade brorsan. Att ni inte ger upp! Hur orkar ni gå till Söderstadion i mitten av april, frysa häcken av er och se en patetiskt dålig nollnoll-match mot Sundsvall?! Å så kallar ni det för fotboll! Det är ju en skymf! På en plan tjälen inte ens gått ur springer 22 halvdana idrottsmän runt som kalvar på grönbete och spelar 90 minuter, slår varannan passning ut över långsidan och man vet säkert att dom inte ens kommer träffa mål när skottläget kommer.
– Satellit, satellit! sjöng polaren och garvade.
– Jamen, det handlar inte om det, trevade jag. Det är klart att det är skönare att sitta hemma i en varm lägenhet med storbilds-TV och kolla Barcelona lira brallorna av Real. Kolla världslirare på perfekt gräs trolla med bollen som om det vore trickfilmat.
Men det här e nåt annat, brorsan.

Minns du inte när bonden på landet tog med dig och mig som knattar i mitten av 70-talet in till Värendsvallen ? Vi såg Andreas Ravelli göra sin A-lagsdebut som en giraff på hal is för att senare bli landslagsman. Allt till en småländsk kör skrikandes “Alla röster ropar Öster”. Eller när farsan stuvade in dig och mig och fem polare i bilen och tog oss till Råsunda för att gå på derby, eller Nackas Minne. Minns du? Vi köpte var sin varmkorv och när du vände dig om efter växel snodde någon vurren rakt ur brödet. Vi var så små, allt var så stort. Och när vi första gången kom “hem”. När vi gick upp för betongtrapporna, hörde sången, såg tifot. Såg riktiga “lirare” och drömde om att vi kunde bli precis som brorsorna på plan. Dom hade så coola namn; Kenta och Billy. Minns du? Minns du hur vi satt med hela lagdressen under överdragskläder och fantiserade om att tränaren skulle vända sig om mot läktaren, peka på oss och ropa – “Dags att komma in nu, grabbar, vi behöver er två på topp idag”.
– Det e så det e brorsan. Vad som än händer, hur mycket pengar spelare än får, hur många som än åker fast för dopning eller annat fusk, hur många matcher som vinns eller förloras, hur många spelare som än må komma och gå, så finns det där.
Både polaren och brorsan satt tysta nu, tittade på mig som om jag blivit knäpp.
Den senare bröt tystnaden med: Vaddå “det där”? Vad är det som “finns”?
– Du menar lagkänslan? Känslan för laget, för färgerna, för Bajen, försökte polaren.
– Ja, svarade jag. Det e nog det jag menar. Lagkänslan finns numera på läktaren, hos oss.

Det handlar om namnet, det handlar om färgerna. Men det handlar också om gräset, om doften, om obekväma träbänkar och dåliga högtalare, om strålkastare som syns redan från Skanstull, som ett landat UFO, och ju närmare du kommer desto mer hörs ljudet av förväntan. Och egentligen spelar det ingen roll om arenan heter Värendsvallen, Olympia eller Söderstadion. Överallt finns dom, precis som vi, som under 90 minuter får fly allt annat. Bara sitta och titta, minnas det som varit och drömma om det som kommer.
Jag tystnade, överraskad över allt som bara kom.
– Du e ju kokt, sa brorsan.
– Jag håller med, sa polaren. Nu har det släppt helt!
Ska vi ta en bira ?
– Ja, det gör vi, svarade jag. Var kom allt det där ifrån?
– Hehehe. Frågar du oss? Vad tror ni då, om Bajen 2006? Får Erkan sitt stora genombrott?
– Håll käften! Kan vi inte bara dricka en bira i lugn och ro?!
– Ta´re lugnt, brorsan. Jag bjuder.