Främsta anledningen är att vi överlag har bättre spelare än AIK på i stort sett alla positioner. AIK har inte de bästa spelarna, men en smart tränare som oftast vet hur han får ut det bästa av dem (förutom när han fick hjärnsläpp i inledningen av Superettan och ville spela 3-5-2 utan material för detta). Ibland räcker det inte till att vara smart. Ibland måste man vara riktigt jävla bra också.

En annan anledning är Söderstadion. Det är så stor skillnad att spela där jämfört med Råsunda, och inte bara för oss fans som får se fotboll från en okey läktare, utan även för spelarna som känner sig trygga inom väggarna och ute på gräset. Och med en sån publik som igår måste det vara omöjligt att inte vara heltänd. Fy tusan så det ekade i väggarna när vi sjöng.

Mittfältet var en bidragande orsak. Alla fyra startande mittfältare gjorde toppmatcher, på olika sätt. PFO sprang, dribblade och skapade farliga inlägg – Jeffrey gjorde detsamma, men med mer finess. Mikkel gjorde ett hästjobb defensivt, kryddat med ett mål och ett kanonskott tätt utanför. Petter Andersson var verkligen en mittfältare i denna match, han åt upp Boateng totalt och var dessutom hyperfarlig när han fick boll. Det är precis så där jag vill se honom, om han ska vara mittfältare. Det går inte att bara vara offensiv i den rollen, ibland måste man stjäla/hämta bollen också. Vi hade ett rakt mittfält, men med spets – om ni förstår vad jag menar.

Och så något som inte bara varit avgörande för denna match, utan faktiskt för hela den här säsongen hittills: en stor portion jävlaranamma. Det smäller i duellerna, spelarna kamikazetacklas och brottas med motståndarna och kliver dem på hälarna till förbannelse. Det som inte kan vinnas med finess, kan besegras med fula knep. Det är så Hammarby spelar i år, och de gör det galant. Det går inte att läsa Hammarby lika lätt längre. Och det kan räcka riktigt långt.