Så är det för i stort sett alla bajare, av vad jag förstått. Den förre AIK-spelaren Max von Schlebrügge har för alltid stämplat sig in i alla grönvita hjärtan med sina skruvdobbar. Otaliga vunna nickdueller, toksatsningar, offensiva rusher, dominans, elegans. Det vackra, flängande håret och den stiliga skäggväxten i det vikinganordiska ansiktet. Allt detta är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Eller? Hoppas kan man ju. Att han kommer tillbaka alltså. Någon gång.

Men det var inte en värvning man höjde på ögonbrynen åt, när han kom en fin dag i december 2001. En 24-årig mittback/vänsterback från BP, vad skulle han kunna tillföra en backlinje som redan innehöll Jonas Stark och Johan Andersson (samt Sulan, Stoor, Gerrbrand, Holm och Hella) – som samma år tidigare nickat bort varenda höjdboll som smugit sig in i Hammarbys straffområde och därmed vunnit SM-guldet till Bajen. Men han visade upp sig direkt, visserligen inte med samma skicklighet som han skulle göra vid senare tillfällen, men godkänd var han. Trots 2-3-förlusten mot Örgryte i den allsvenska premiären 2002.

Sedan blev Max von Schlebrügge bara bättre och bättre för var match. 15 matcher 2002 blev 24 stycken året därpå, de allra flesta som vänsterback. Inte förrän i slutet av säsongen hoppade han in i mitten, och gjorde där ett minst lika bra jobb. Det slutade med att båda guldhjältarna Stark/Danken inte längre var säkra på en plats i startelvan och lämnade till slut klubben. För Anders Linderoth hade generationsväxlingen ägt rum, firma von Schlebrügge-Gerrbrand hade tagit över. 

Resten vet ni. Max har varit den ordinarigaste av alla ordinarie spelare i Hammarby de två senaste säsongerna och varit (åtminstone enligt oss grönvita) Allsvenskans bästa försvarare. Att han inte togs ut till VM-truppen var en ren skandal, och jag är säker på att killen som fick mig att skrika “Max-taxa på Söderstadion!” (jag vet, it doesn’t make sense) kommer att fixa det även i Jupilerligan, som den belgiska så vackert heter.

Så, precis som Hercule Poirot (en annan belgare, för övrigt) skulle ha uttryckt det: Au revoir, Max. Du kommer att vara saknad på Söderstadion i år och de åren du är borta (särskilt om säsongen går åt fanders), och det finns inga tvivel på att du är varmt och hjärtligt välkommen tillbaka när du känner att tiden är inne att återvända till Stockholm och den vackra ön Södermalm. Vi håller tummarna för dig här hemma, önskar dig lycka till och prisar ditt namn.

Tack för de här fem åren, Max von Schlebrügge. Och som sagt, välkommen tillbaka närhelst du önskar.