Jag tog en avstickare till Buenos Aires för att besöka de mytomspunna gamla fattiga hamnkvarteren Boca. Förutom tangon som har sitt ursprung där så är det kvarteren där CABJ – Club Atletico Boca Juniors huserar. Patriotismen är stark i Argentina och inte minst när det gäller passionen för fotboll. För Boca Juniors är det ännu mer. Dom har sin historia, sin stadsdel, där fotbollen är djupt förankrad i det vardagliga. Dom har sina titlar och troféer och dom har Maradona! Som Bajare känner man sig hemma i det färgglada Boca – för Bocas fasader är målade i alla möjliga färger. Fattiga som dom var användes spillfärg från båtarna till att måla husen med. Det är väl egentligen bara det och framgångarna som skiljer oss åt – Jag menar, både Söder och Nacka Skoglund är högst jämförbara och känslan av att ha något som de andra inte har och som inte kan köpas är precis detsamma som i Bajenland. Men framför allt så är dom stolta. Så in i helvete stolta över sitt lag, sitt ursprung och sina medmänniskor. Och dom är äkta – precis som vi Bajare är.

Jag ville förstås få uppleva så mycket som möjligt av Bocaatmosfären. På väg i taxin ser man på håll hur fotbollstadion mäktigt tornar upp sig i hjärtat av Boca. Det råder inget tvivel om vad som är viktigast här. Antalet blågula tröjor ökar markant för varje kvarter jag passerar – trots att det är långt kvar till ligastart. För här lever man för Boca Juniors. Ett tag fick jag känslan av att vara hemma på Söder igen – Men de blågula färgera tar raskt ner mig på jorden igen. Att Boca Juniors spelar i just gult och blått kan dom tacka Sverige för. När Boca Juniors grundades 1905 gick man ner till hamnen och lät sig inspireras av flaggfärgerna på en båt från Sverige.



Överallt i Bocakvarteren finns Boca Juniors – som enorma väggmålningar, statyer och andra hyllningar till laget. Man kan inte säga något annat att det är mäktigt att skåda hängivenheten till fotbollslaget. Det jag fastnade mest för var en grandios fasadmålning bredvid en sliten kvartersplan som säkert några “locals” gjort för att fördriva tiden. Den stora och påtaglit slitna stadion med namnet Alberto J. Armando är något speciell då ena långsidan liknar ett trist charterhotell snarare än en pampig läktare. Det går direkt att urskilja var ståplats är. Meterhöga järnstängsel med taggtråd skiljer av den mer “aktiva” publiken från vanligt, tokigt fotbollsfolk. Trots att jag var nästintill ensam på stadion kunde man ana stämmingen och passionen – trots att jag inte hyser någon direkt förkärlek till Boca Juniors.

Något man dock inte får missa om man råkar ha vägarna förbi är den pampiga väggen med alla som spelat för laget, inne på Museo Buquense – det egna stadionmuséet under ståplats. Det vore något för nya Söderstadion det!



Veckans stora nyhetssläpp härnere är givetvis den stora hemvändningen. Riquleme är tillbaka i Boca. Tänk om Kennedy kunde göra detsamma!