Sporting Club de Goa som jag spelar för är en klubb som påminner mycket och samtidigt väldigt lite om Hammarby Fotboll. Kortpassningsspel samt en eller två klacksparkar ligger i bägge klubbars kultur men i övrigt har indisk fotboll en lång väg att vandra.

Enkla saker som vi i Sverige tar för givet, såsom omklädningsrum, benskyddstejp och dusch är något man skattar sig lycklig för i Indien. En vardag ser ut som följer:
Då det blir extremt varmt mellan klockan 10 och 16 tränar laget mellan 07.00 och 09.00. Därefter brukar man åka till beachen och slappa för att senare på kvällen köra ett gympass.

Man kan tycka att det är märkligt att Indien är rankade 157 i världen med tanke på dess befolkning men problemet ligger inte i fotbollskunnandet utan i det bristande arrangemanget utanför planen. I Bajen lagas underbara måltider kring träningar, måltider som stärker kroppen och bygger upp muskler. I Indien finns ingen “klubbrestaurang” (förutom på matchdagar) och matintagen består nästan dagligen av ris och någon currygryta (vilket i för sig är gott men kanske inte det bästa om man tränar varje dag).
Dessutom finns inga riktiga träningsfaciliteter, Årsta IP framstår som världens lyxresort i jämförelse med indiska motsvarigheter.

Men indisk fotboll är på frammarsch och mer och mer pengar pumpas in. Numera direktsänds alla matcher och Indiens “fotbollskväll” följs av miljontals människor.
Standarden på ligan håller hög division 2-klass, en liga där AIK och Dif skulle få svårt att hävda sig.

Personligen går det framåt. Jag är väldigt tacksam för den träningen jag fick som ungdomsspelare under Greger Casselborgs vakande öga och tränar nu hårt för att nå det indiska landslaget. Debuten är också avklarad och nu väntar en match mot serieledarna i Calcutta som väntas dra 20-30 000 åskådare.

Förhoppningsvis kommer jag hem med ett indiskt ligaguld som jag kan sporra Haris, Erkan, Petter, Castro och de andra i A-laget som jag känner, att ta hem Sveriges motsvarighet.
Heja Bajen!