En tankelek som jag ägnat mig åt ibland, är hur det skulle varit att inför min släkt komma ut ur garderoben som AIK:are eller kanske ännu värre, djurgårdare? Hur skulle man ha lagt fram det? Jo, mamma och pappa det är något jag skulle vilja berätta för er – sitter ni ner?… Puh, hemska tanke, vem vet vilka konsekvenser det hade kunnat få?

Eftersom jag är uppvuxen norr om Stockholm och har gjort mig känd för att då och då bryta mot rådande normer och revoltera mot det mesta, förstår jag att någon som känner mig kan ha tänkt att det inte hade varit ett helt otänkbart scenario. I unga år kunde ju morfars tjatande om Bajens matcher på 50-talet, Hammarbymärkena i julgranen, eller att pojkvännerna ofta hamnade vid köksbordet med pappa för att höra honom berätta om mötena med Nacka Skoglund hos frisören på Katarina Bangata (alternativt att de retades för att de höll på fel lag), varit något som fått mig eller min syster att vilja trotsa och göra tvärt emot.

Men faktum är att vad jag vet har ingen i släkten hittills brutit mot just den traditionen! Det närmaste en revolt jag kan erinra, är när min 5-åriga systerson mitt under pågående match ville gå till kiosken och köpa korv, men fick till svar att “kissar och handlar gör man i pausen”. För femåringar kan ju femton minuter vara en evighet, så Ola tänkte snabbt ut en strategi, reste sig mitt i det grönvita havet på Söderstadion och ropade “Heeeeja AAAIIIIK”! Folk runtomkring tystnade förstås och såg något förvirrat på den grönvitklädde lille killen, medan mamman blev allt rödare om kinderna och plötsligt tyckte att det var en ganska bra idé att omedelbart gå och köpa korv. Ola fann sig dock i situationens allvar och förklarade för fansen runt omkring att det hela var ett skämt. Så var det med den revolten!

I dag har jag hamnat på “rätt” sida om staden, vilket innebär att jag under de senaste åren har kunnat gå på fler matcher än tidigare och det är med stor glädje jag har följt hur Hammarby Fotboll mer och mer växer till en folkrörelse där alla kan känna sig välkomna. För det ska erkännas att för tio år sedan kunde man som tjej ibland känna sig exkluderad i sångerna och det var ibland med lite tvekan som en tjej höjde rösten för att sjunga med, eftersom den ljusa stämman stack ut bland alla baskörer. Nu är det annorlunda, det är bröder OCH systrar i alla åldrar, inte bara i sångerna utan också på läktarna. De unga sköna södertjejerna har numer en given plats bland fansen. Engagemanget bland småknattarna på familjeläktaren visar också att återväxten i klacken är säkrad.

Det mesta i livet kommer och går – man flyttar från en stadsdel till en annan, byter jobb och bil och kanske till och med fru eller man. Och i alla fall någon gång proteströstar man på det näst bästa partiet och under perioder i livet rensas kompiskretsen ut och förnyas. Men med Hammarby är det som med ens barn, Bajenhjärtat består. I med- och motgång. I evighet.