I början av 1980-talet var de flesta tennisexperter fullkomligt överens om att den allt annat än socialt kompetente amerikanske sluggern Jimmy Connors tid i världstoppen var förbi. Hans energiödande spelstil räckte inte till i den yngre konkurrensen, menade man, serven var för dålig, grundspelet helt enkelt alltför lätt att genomskåda.

Själv var jag motvals, kunde helt enkelt inte förstå att ingen annan insåg vilken potential “Jimbo” fortfarande hade. Vilket jag också sa till honom när vi träffades i samband med Stockholm Open hösten -81 (ett möte som för övrigt förevigades av Expressens utsände fotograf efter den förnedrande semifinalförlusten mot landsmannen Gene Mayer).
Resten är, som man brukar säga, historia. Året därpå sopade Connors hem såväl Wimbledon som US Open i storslagen stil, rankades som världsetta och befäste sin position som en av den vita sportens giganter genom tiderna (och otvivelaktigt den mest intressanta).

Jimmy Connors var min första hjälte, i alla bemärkelser, och, vilket jag hoppas ursäktas, större än både Matte Werner och “Putte” Ramberg, och det finns en hel del att säga om den relation man som liten kan få till en människa man faktiskt inte vet ett dugg om, bortsett från de prestationer personen ifråga utför på oerhört långt avstånd.

Jag kom att tänka på det där mötet i Kungliga Hallen när jag och min nioårige son Jonathan såg Bajen spela 0-0 mot Häcken på ösregniga Rambergsvallen förra hösten. Matchen var riktigt usel, vi frös och trots att klacken sjöng kan alla som någon gång har varit på Hisingen intyga om hur mentalt kallt det är där. Men det spelade liksom ingen roll.

Efter slutsignalen begav vi oss från bortaläktaren och runt kortsidan till området utanför omklädningsrummen. Jag tyckte väl själv att situationen var en smula pinsam, men bara tills Petter F-O kom nyduschad ut, för hans omedelbara reaktion tycktes vara att ta hand om oss, oerhört beslutsamt och vänligt. Det var inte så att Jonathan började ställa en massa frågor, utan tvärtom PFO som intresserat förhörde sig om position i laget, klubbmärke, skostorlek och annat.

Vi fick följa med in i det allra heligaste sedan och jag tittar på de fotografierna nu, min son med PFO, Pablo, Mikkel, Klebèr, Börje och Fisken. Jag tittar också på ett annat foto, när Jonathan i samband med träningsmatchen mot Blåvitt inför Royal League ifjol kramas med Pétur, och jag börjar förstå en del.

Alla sitter de fastnålade på vägglisterna ovanför mitt arbetsbord och i dem vilar inte bara det faktum att fem av sju nämnda faktiskt har lämnat Bajen i dag – som ett bevis för att inget kan vara för evigt – utan främst hela barndomens, och för den delen drömmarnas och hjältarnas, tyngd av speciella dofter, rörelser, tonlägen och uppmuntran.

Samtidigt fungerar de som ett återuppväckande av min egen sorg, åldrandet och längtan tillbaka, så jag plockar fram det där klippet från Expressen igen och kan känna igen min sons lätt förvirrade blickar i min egen inför idolen. Där står vi, plötsligt utan avstånd alls till de vi beundrar, så sårbara och ändå fruktansvärt stolta.

Kanske kan man tycka att det är en viss skillnad mellan en av världens mest kända idrottsutövare genom tiderna och några spelare i Hammarbys A-lag anno 2006, men i just detta fall är alla gränser utraderade, storheterna kan utan tvekan kännas igen.

Snart 26 år senare betraktar jag ännu Connors, vars hela kroppsspråk på den tiden för övrigt påminde om Christer Fursths, som den mäktigaste i en sport som tunnats ut på profiler, och om ytterligare tre decennier, när Jonathan återvänt från San Siro till Söderstadion som hjälte, kommer mina barnbarn sannolikt att få höra om det underbara efterspelet till den där ödsliga matchen på Hisingen.