Att Sandarna BK kallas för Majornas Milan kan möjligen ses som ett uttryck för göteborgsk folkhumor av sämsta slag, för uttrycket handlar givetvis mindre om spelkvalitet än om lagets färger.

Tryggt förankrat i division 4 B:s mellanregion, efter att faktiskt ha gått upp i fjol, spelar man på legendariska Majvallen i Slottsskogens skugga ändå utifrån förutsättningarna en rätt underhållande fotboll och producerar ibland spelare som får chansen i Göteborgs mer kända men inte alltid lika trevliga lag.
Att jag själv en dag skulle medverka i kedjan av talangutveckling som är den oansenliga klubbens oskrivna huvudsyfte – i den meningen att de flesta unga killar och tjejer när drömmar om att en dag bli proffs – hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.

Här befinner jag mig ändå i dag, som en av tränarna för P 98:orna, slitande mitt hår i förtvivlan över att de övningar vi kört i veckor och de spelplaner jag skissat upp fullständigt nonchaleras men oftare stolt konstaterande att vi faktiskt går starkt framåt.

Dessutom inträffar ibland små mirakel som gör hela livet lite lättare att leva.

För ett par veckor sedan var situationen den, att jag för denna hemsida fått i uppdrag att bevaka Bajens bortamatch mot HBK på Örjans vall och göra efterföljande spelarintervjuer. Problemet var att jag inte visste hur jag skulle ta mig till och än mindre från Halmstad. Depressionen var alltså nära förestående den eftermiddag då pojklaget skulle spela hemmamatch mot Azalea Linné.

Halvvägs genom förberedelserna – som bland annat innehöll den mentala coachningen att svara på frågor om vem den där Ronnie var vars ansikte prydde min t-shirt – sa min son, liberon Jonathan, till mig att kasta ett öga på de nyss anlända motståndarna på andra sidan av den dammiga grusplanen.

Det som fångat honom var inte främst de spelare han inom några få minuter skulle snurra upp, utan den tränare som omringad av knattar lyste upp hela långsidan med sin klargröna Hammarbytröja. Jag skyndade givetvis dit för att hälsa välkommen och vi snackade en stund om diverse väsentligheter, önskade varandra lycka till, överens om att jag skulle försöka coacha som Linderoth och han som Cratz.

Det skall erkännas att Cratz defensiv besegrade kortpassningsspelet, men det gjorde nu inte så mycket. Det var en nästan overkligt välspelad match. Och lika anmärkningsvärd blev fortsättningen eftersom det visade sig att denne tränare, psykologen Anders, skulle ta bilen ner till Halmstad nästföljande måndag och absolut hade plats för mig och sonen.

Nå, om matchen finns inte mycket att tillägga mer än att oavgjort var djupt orättvist men att Paulinhos övertidskvittering kändes oerhört viktig. Märkligare var att för första gången befinna sig på en pressläktare, och att därefter hänga i spelargången och närvara vid en presskonferens där Mats Olsson satt med solglasögon vänd åt ett annat håll än tränarpodiet.

Till viss tragik för mig själv men ännu större för hemsidans läsare blev intervjuerna med Lolo och Tony förstörda av en krånglande bandspelare, men på något vis uppvägdes detta av att Jonathan äntligen fick träffa sina älskade hjältar. Matchtröja nummer 7 har nu mängder av autografer på framsidan, men på bröstet tronar Sulan ensam.

Vi åkte hem i skymningen. Det låg sköna ljusstråk över Kattegatt, Ringhals och Värö bruk. Så uppstod inför en pojklagsmatch i Göteborg en vänskap som kanske bara bajare får uppleva.