Det började med ett SM-guld och slutade med en mycket efterlängtad säsong tillbaka i Allsvenskan – efter två sejourer på sammanlagt sju år har det blivit dags för Pablo Piñones-Arce att lämna Hammarby. Därmed tid för anfallaren att reflektera över sina år som grönvit.

Pablo slår sig ner vid ett av borden i Årsta IP:s matsal med en tallrik Yvonne-lagad portion pasta. Han fortsätter att träna på med laget kontraktstiden ut, och just nu funderar han över vilken match som var hans första i Hammarby efter det att han kom till klubben första gången, för drygt 14 år sedan.

 – Undra om det inte var borta mot Carlstad United någon gång på hösten 2001. Jag kom inte ihåg hur det gick, men det var den enda match jag fick spela det året.

Pablo i P16-landslaget.

Pablo minns rätt. Någon månad efter att han lämnade Italien och Venezia där han spelade som ungdomsproffs, fick den då 20-årige Tumbasonen debutera för sin nya klubb Hammarby i en träningsmatch på Tingvalla IP i början av september. En och en halv månad senare säkrade Hammarby klubbens första och hittills enda SM-guld.

– Det var väldigt häftigt att vara med i truppen, men jag kände mig inte så särskilt delaktig, även om det var en jäkla häftig upplevelse, berättar Pablo om den där hösten för 14 år sedan.

Efter det legendariska guldåret kom tävlingsdebuten efterföljande säsong för Pablo. Anders Linderoth hade då tagit över som tränare, och han skulle visa sig få en inkörningsperiod som blev betydligt knaggligare än vad det var tänkt. Sportsligt blev det en kamp för den allsvenska statusen, men det redde ut sig. 2003 lyfte det sedan rejält, och Pablo var en av förgrundsfigurerna i det lag som till slut landade på andra plats i Allsvenskan.

– Jag kände förtroende från Anders och Thom (Åhlund) och jag fick spela mer och mer. Jag hade en fin utvecklingskurva och gjorde ett bra år och fick åka med som reserv på januariturnén med landslaget. Jag fick inte spela så mycket men det var en upplevelse det också.

– Det var kul, för det var den mest framgångsrika perioden i klubbens historia, när vi hade Anders Linderoth. Visst, 2002 var inget bra år, men efter var vi med och slogs om topplaceringarna i stort sett varje år, för vi hade ett så pass bra lag då, berättar Pablo.

2006 gjorde Anders Linderoth sitt sista år som huvudtränare, och det skulle även bli Pablos sista säsong under hans första sejour i grönvitt, även om han kunde tänka sig att förlänga.

– Det var turer fram och tillbaka. Först ville inte klubben ha kvar mig, sedan avslutade laget säsongen bra och även jag hade en stark avslutning personligen. Då var det snack om att ha kvar mig, men så blev det inte. Jag fick ett förslag som jag inte tyckte var fair, och jag valde att tacka nej till det. När det blir en sådan situation är det oftast spelaren som ställs i dålig dager. Det är så den här branschen funkar, men det finns andra faktorer än de ekonomiska när man förhandlar om kontrakt, som vem som har rätt att säga upp det och så vidare. Man måste också kunna känna ett visst mått av trygghet för spelare, förklarar Pablo.

Pablo lämnade alltså det Hammarby som slutade på tredje plats 2006, men han var inte ensam om att gå vidare. Totalt lämnade elva spelare, ett stort tapp som  skulle bli svårt att helt täcka upp. Det återspeglade sig i tabellplaceringarna efterföljande säsonger – sjua 2007, nia 2008 och så kom nådastöten 2009 med degradering till Superettan.

Pablo på Söderstadion 2003.

Pablo hade under samma period hållit till i danska Vejle, och när han sedan återvände hem till Sverige blev det till då allsvenska Brommapojkarna, klubben han representerat i tonåren innan flyttlasset gick till Italien.
Efter en småtrög start i BP sett till målskyttet lossnade det rejält säsongen 2011, och 2012 vann han skytteligan när västerortsklubben tog sig tillbaka till Allsvenskan. Pablo gick dock vidare till en annan nykomling efterföljande säsong, Östers IF, men efter ett år gjorde hans privata situation att han ville hem till Stockholm. Det var dags för comeback i Bajen.

– Jag ville tillbaka till Stockholm, och som jag sagt tidigare behandlade Öster mig på ett väldigt fint sätt, och det är jag evigt tacksam för. Sedan fick jag möjlighet att vara med om det här projektet i Hammarby, med en ny tränare med tydlig vision. Klubben började må bra igen och suget efter framgång var väldigt stort. Det var helt enkelt något jag ville vara med om.

Hur var det att komma tillbaka? Var Hammarby sig likt?
– Förra vändan var det ett otroligt sammansvetsat gäng, och den känslan har jag försökt hjälpa till att få in här igen. Jag vet inte hur det var innan jag kom tillbaka, men jag tycker vi definitivt har en väldigt bra atmosfär. Vi har en bra trupp med bra människor. Det är killar som vill framåt, precis som när jag var här förragången.

En stor skillnad var ju att Hammarby flyttat in på nya arenan. Hur har du upplevt atmosfären och intresset runt klubben jämfört med din sejour här på 00-talet?
– Det har alltid varit stort, vi har i stort sett alltid fyllt vår arena. Med den nya arenan har man fått helt andra möjligheter att växa och den har förstås varit nyttig för klubben. Jag tar av mig hatten för fansen, det har bara vuxit för varje match, och det här finns ingen annanstans i Skandinavien. Ibland måste man få ställa sig upp och slå sig för bröstet, och de ska känna en stor stolthet för det de har åstadkommit, och ta vara på det. Det är oerhört stort.

Målfirande 2005. Pablo klappar om Petter Furuseth tillsammans med Björn Runström och Mikkel Jensen.

Pablo kom alltså tillbaka till ett Hammarby med en ny hemmaarena – och en ny tränare. Nanne Bergstrand hade anslutit med en väl genomarbetad vision om vilken fotboll Hammarby skulle spela. Första dagen på försäsongen 2014 samlade han sin nya trupp för ett teoripass, och en av de som ställde mest frågor och drev på samtalet om spelidén var nyanlända Pablo. Det var tydligt från första början tog plats som en av de informella ledarna Nanne menar är viktig att ha flera av i en grupp.

– Ledarrollen har jag vuxit in i under åren. Jag höll mig mer i bakgrunden när jag var här förra gången, men när jag kom till Danmark blev det en brytpunkt. Där fick jag en annan roll i laget. Jag var en profilvärvning som skulle leda laget, och med det kom ett ansvar. Om du tar på dig en ledarroll gäller det också att prestera för att få gehör, och det tycker jag att jag har gjort i de klubbar jag varit i sedan jag var i Hammarby förra gången.

– Så ledarrollen har kommit naturligt med det förtroende jag fått i de klubbar jag varit i, och det förtroendet är något man gör sig förtjänt av. Har man erhållit respekt så är det också viktigt att du vårdar den gentemot dina lagkamrater och ledare.

Kommer du ha nytta av dina ledaregenskaper även den dag då din aktiva karriär är över?
– Jag kommer att satsa på att bli tränare, så är det. Jag känner att jag har mycket att ge inom det området. Så den dag jag beslutar mig för att lägga ner kommer jag definitivt satsa på det. Jag känner att jag kan vara med och påverka och utveckla såväl yngre som äldre spelare, och jag känner att jag besitter en taktisk kunskap som jag vill förmedla. Dessutom känns det lockande att jobba med människor och få ihop en organisation och ett lag. Det här är något jag gjort i hela mitt liv och det skulle vara konstigt att överge det bara för att jag slutar spela fotboll.

Föra året inledde du riktigt starkt och sammanlagt blev det tio mål på 24 matcher. Men i år blev det ju inte alls som du tänkt dig. Du tvingades till en fotoperation mitt under säsong vilket gjorde att du var indisponibel under en längre period.
– Det var olyckligt, men samtidigt var det något som behövde göras och resultatet blev bra. Jag brukar aldrig ångra någonting, men tittar jag tillbaka på min tid i Hammarby önskar jag att jag hade gjort fler matcher för klubben. Jag har ändå sju år totalt men har inte gjort mer än 120 matcher, eller så [130 seriematcher, reds anm]. Men det är olika hur kroppen fungerar. Ser man till styrketester så har jag varit bland de bästa i de klubbar jag varit i, konditionsmässigt har jag legat lite över medel. Sedan kan man fråga sig om det är träningssättet, eller om det är generna som gjort att jag haft en ganska skadedrabbad karriär. Men som sagt, jag tycker att jag har presterat förhållandevis bra i de klubbar jag varit i, även om jag önskat att jag kunnat bidra mer i år på planen. Nu fick jag bidra vid sidan av planen, och det är en styrka i sig – att kunna bita ihop, se bortom sin egen situation och se vad man kan göra för att hjälpa till utanför planen.

Hösten 2006 på Söderstadion. Erkan Zengin jagar Pablo för att fira hans mål mot Gefle.

Vad händer nu när det inte blir någon fortsättning i Hammarby?
– Det som har lockat mig har varit projekt. Ska jag fortsätta spela fotboll ska det vara en klubb som har ett tydligt mål, som har en plan för att uppnå målet och har en plan för hur man ska använda sig av mig. Som spelare i Sverige lever man absolut ett bra liv, men man tjänar inte så pass mycket att man kan leva på pengarna efter att karriären är över. Så för mig handlar allt inte om den ekonomiska biten, utan mycket om projektet – hur långt kan vi nå med de resurser vi har och hur ska vi gå till väga. Det är intressant för mig. Men vad som händer nu vet jag inte.

Men du kommer spela fotboll 2016?
– Det får vi se, om det dyker upp något som är tillräckligt intressant.

Vilket är ditt starkaste minne från Hammarby, sett över de två perioder du har varit i klubben?
– 2001, efter guldet var klart, var det makalöst. Folk hängde ut från balkongerna på Götgatan… det var ett enda stort grönvitt hav. Det var en otrolig känsla, men som jag sa kände jag mig inte så delaktig i guldet. Men när vi gick upp i Allsvenskan förra året var jag med och bidrog på planen, och jag känner att det här är mina grabbar, det är ett skönt jäkla gäng och jag fick vara med om att dela det med dem. Så för mig är avancemanget till Allsvenskan det största som hänt mig i den här klubben.

– Jag tycker att det är stort att vi höll oss kvar. Visst, vi hade kunna sluta högre upp, men vi ska inte glömma att vi är nykomlingar. Det är en lång väg att gå för att göra Hammarby till ett lag för toppen, men jag tror att klubben och ledarstaben är på rätt väg.

Alltså sammanlagt sju år i Hammarby – vem är den bästa spelaren du spelat med här?
– Utan tvekan är det Kennedy, tillsammans med Karl-Oskar Fjörtoft. Alla känner Kennedy som spelare, och han är också en väldigt fin person med ett stort hjärta – en fantastiskt bra ambassadör för Hammarby, och det är något man ska ta vara på.

– Karl-Oskar var ju ett geni, han låg så långt före alla andra i sin tanke. Han är nog den tunnaste spelare jag spelat med, men det var ingen som kom åt honom. Nahir har lite av de egenskaperna, han kan vara omöjlig att ta bollen ifrån. Karl-Oskar var till och med ett snäpp värre, så han och Kennedy är de bästa jag spelat med i Hammarby.

Om vi ser till de andra klubbar du varit – vilka mäter sig med de två?
– När jag var i Italien höll ligan väldigt hög klass och hade många bra spelare. Bland annat tränade jag med A-laget när Recoba var där. Han kanske är den lataste spelare jag sett på en fotbollsplan, men samtidigt hade han en vänsterfot som var helt fantastisk. Men om man bortser från Italien så är det Kennedy och Karl-Oskar jag håller högst.

– I fotbollslag finns alltid en hierarki, det är ofrånkomligt, men har man sunda ledare högst upp i en sådan hierarki så kommer truppen att må bra. Där hoppas jag att jag har gjort ett bra jobb, och Kennedy har gjort ett fantastiskt jobb som gjort stora insatser för klubben i hans hjärta.

Hur känner du inför att det inte blir någon fortsättning i Hammarby?
– Jag kommer att sakna grabbarna i laget, Yvonne och staben runt omkring Årsta – sådana som inte får så mycket credd som Matte (Werner) och ”Biten”  (materialare Anders Bitén).

– Jag önskar att jag spelat mer, då kanske utgången blivit annorlunda.  Jag tycker att jag har gjort en godkänd prestation, fast det är så klart vemodigt att lämna en klubb som man känner så mycket för. Men jag är nöjd med min tid här, att ha fått vara med om att gå upp i Allsvenskan som en av ledargestalterna i laget. Och min dotter har fått uppleva Hammarby – det betyder väldigt mycket för mig.

Samtliga foton: Bildbyrån