Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

”Det finns inget läge som är så bra att Bajen inte förmår bränna det”, skrev jag en gång i en krönika. Jag tror att sentensen tatuerats in av flera, för den väckte berättigad, munter uppmärksamhet. Men i meningen ligger också förklaringen till hur jag mår inför drabbningen mot Varberg.

Det är höstmatch, i stort sett hela truppen är tillgänglig, det har gått en odramatisk och lång tid sedan den senaste uppgörelsen och Varberg, kvällens motstånd, sladdar betänkligt i tabellen. Att komma till Nya Söderstadion och vara i skriande behov av poäng är ju dessutom det sämsta av alla lägen för ett mindre resursstarkt lag.

Ingenting kan alltså gå fel i kväll och därmed kan enligt Bajenlogiken ™ exakt ALLTING gå fel.

”1-3 och planstormning” skriver jag som mitt tips på Twitter.

Är jag ironisk? Fucking try me.

Fyfan vad det här kommer att gå åt helvete, tänker jag som vi kliver in på läktaren och hivar upp halsdukarna för ”Just idag..”

Och matchen börjar. Bajen är offensiva, snabba och spelar läckert. Ett klassiskt preludium till en undergång. Och vi gör första målet. Nu kommer övermodet, tänker jag. Mitt 1-3-tips är på väg att bli verklighet. Men det blir 2-0 och, ja djävlar. Den här matchen kanske slutar 2-5 i stället? Jag ser visserligen inga spår av intelligent liv i motståndarnas anfallsuppbyggnad, men GLÖM ALDRIG GEFLE. När det smäller, smäller det.

Men i stället är det Darijan som likt en skön blandning av Baryshnikov och Kasparov dansar mellan motståndarens spelpjäser och trollar in bollen. 3-0!

Plötsligt ser jag det framför mig: Hur Varberg triumferande trollar in 3-4 i 97:e minuten och vi stormar planen i drivor.

Kvällen är sådär härligt, svalt höstlig på det vis som nyinflyttade copywriterwannabees och vitvinfluencers kallar för ”krispig”, fullmånen lyser än en gång över Söderstadion (Jo, jag skrev ju den boken) och tänk om spelarna blir förkylda mitt i allt också. Inte bra när vi möter Mjällby borta i nästa match, naturgräs som är så tungsprunget när man återhämtar sig från snuva.

Faaan också.

Och Darijan ska förstås måla igen i början av andra halvlek. Nu blir han ju värvad av Bayern München, förstås. Aldrig får man vara riktigt glad.

Och småttingarna på familjeläktaren tänder mobiler och får bassning av klacken. Tänk om några huliganer klår upp ungarna efter matchen – vilka rubriker! Tänk om småttingarna klår upp huliganer? Ännu värre!

Spelarna börjar se trötta ut, borde man inte göra ett rejält byte snart?

Coach gör ett trippelbyte.

Och så gör Varberg 1-4 och raset har inletts. Vi skulle aldrig ha gjort det där bytet.

Det är alltid 100% kvar att förlora, oavsett hur dåligt det går.

Och så böljar matchen fram och åter, tiden blir allt knappare för reducering, kvittering och vinst, men det kommer förstås bara att göra saken värre när det väl sker.

Eller tänk, någon spelare kanske blir övermodig i sin framfart och skadar sig? HELVETE!

Men Jeppe gör 5-1 och jublet vet inga gränser.

Själv står jag tyst kvar på läktaren. Guldvittring, säger någon.

I sådana fall luktar guld som avslagen öl och däven bengalrök.

Efter matchen säger motståndartränaren att hans lag uppträdde som rallybilar på en F1-bana. ”Hur dog Ronnie Peterson”, tänker jag.

Nu kan det bara gå utför i de kommande matcherna.