Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Vi har en god känsla i kroppen när vi osedvanligt sent kliver in på arenan inför matchen mot Starke Arvid IF, jag och C. Startelvan presenteras just och ser intressant och taggad ut. Jag tar en bild utan särskilda ambitioner och lägger ut i flödet med den omvända jinxtexten ”Det här kan väl bara gå åt helvete?”. Jag känner mig otroligt smart i min relation till ödet, eftersom alla inlägg av positiv karaktär tidigare om åren ”Nu kör vi! Krossa xxx” bara belönats med ett svidande fulfinger i ögat av sagda öde. Så: omvänd jinx it is.
Och efter fyra minuter kan jag nästan höra hur det där djävla ödet ligger och skrattrullar på golvet bakom mig. ”Är du mör nu, knubbis?” liksom.

Mitt inlägg (som jag verkligen vill betona VAR ironiskt och antijinx) blir i stället det första riktigt negativa i en vårflod av elände och ynkande.

Det är lätt, just där och då att ryckas med i bu-kören och tappa sugen. Men jag får en annan tanke: OM man nu nödvändigtvis ska ligga under mot ett försvarsstarkt, pendeltåg-i-boxen-parkerande lag som Starke Arvid med två mål, så måste det ju onekligen vara bäst att göra det redan efter fyra minuter. Man vet vad man har att göra återstående åttiosex, liksom. Och man HAR tid att göra något åt matchen.
 
Jag säger halvhögt till C. ”Det ska bli intressant att se hur vi reagerar på den här motgången.” Och jag MENAR det. När det gäller fotboll – eller för all del livet självt – har vi ju rätt att välja våra reaktioner. Man har RÄTT att ryckas med i buanden och glädjevrål och leva ut sina mikrosekundkänslor som om ingen tid alls hade gått sedan vi klättrade ned ur träden. Men man har ÄVEN rätt att välja att distansera sig och fundera över vart vi ska härnäst. Som supporter betalar man för rätten att VÄLJA. Det är däremot spelarnas och tränarnas jobb att ständigt se uppgiften i varje stund, att vara närvarande i nuet, men obelastad av vad som hänt tidigare, positivt eller negativt.
 
Min bänkgranne snappar upp det jag sagt och ger mig ett luttrat bajenleende. ”Det ska bli intressant att se hur vi reagerar på den här motgången” härmar han. ”Det finns för faaan bara en grej att göra nu och det är att gå härifrån och hinka bira”.
 
Jag sneglar mot flödet igen. Det håller med honom. I korthet upplever den store läktarcoachen att ALLA sedan Nackas första förfäder bör avgå omedelbart, att ingen sämre match lirats sedan Hertzöga och att hela bänken bör bytas in omedelbart (eventuellt även den för att senare avgå) och den som inte hajar det kan ju avgå ännu …mer och… längre.
 
Motsatsen till “besvikelsens iskalla tystnad”. Det är Bajen, det.
 
Och nog kan det vara skönt för en stund att hålla ångesten i handen samtidigt som den förgiftar vårt blod. Men går det verkligen att leva i åttiosex minuters elände och buanden på grund av fyra minuters strategisk, taktiskt och operativ lealöshet?
 
Flödet kan det. Man fortsätter där att underträffa varandra i uppskattning av allt från knatteverksamhet till styrelse. Men på läktaren händer faktiskt någonting annat. Vi buar åt misslyckade passningar och gudarna ska veta – klart att dom vet, tänker jag – att det finns gott om stoff att bua åt. Spelarna är alltjämt mänskliga och den inledande kallduschen får matchtröjorna att klibba mot ryggen, tacka fan för att det blir felpass. MEN vi börjar också repa mod och stötta laget. Klacken vänder i uppfattning och bestämmer sig för att det nog är åttiosex kvar att kämpa om, och OM vi bara – nu när vi fått den ganska offensiva uppställning som vi högljutt efterlyste efter Syrianskamatchen – kan käka oss in i kampen, med läktarens stöd, kan det här fortfarande gå vägen.
 
Men spelet är inte vackert. Nervositeten och övertändningen sprider julgransfötter och träben omkring sig och det är väldigt mycket närmare fyra-noll till Arvid än kvittering. Jag vill minnas att vi applåderar artigt för första gången –  efter ett bajenskott som bara gick tre meter utanför efter cirka 20 minuters spel. Så nära är vi. Inte.
 
Och ändå känner jag att det finns individuell klassskillnad på planen. Varje nedtag som St:Erik gör är ett löfte om att vi kan. Silverholt kämpar på sin kant och gör tillräckligt många runtspelningar av sin ytter för att kunna märkesskydda mönstret hos Patentverket. Batan lirar med brutal elegans; jag tappar räkningen på hans brassefintvändningar, och av yrseln i ögonen att döma, har hans Arvidytter också tappat räkningen på det mesta.
 
Flödet fortsätter att ynka och beskärma sig. ”Man ska aldrig säga att härifrån kan det bara bli bättre, för det blir ju faan bara sämre” twittrar någon. Och jag håller med, i teorin. När jag jobbade i finansbranschen hade vi ett cyniskt motto: ”Det finns alltid hundra procent kvar att förlora vid varje givet ögonblick”.
 
Flera blickar kastas mot vår tidigare back som sitter på bänkraden framför oss. ”Byt om, Daniel. Du ska fan in i andra” väser någon. Han ler som om han hört och är beredd.
 
Sången kryper närmare vår del av läktaren. Stödet börjar få fäste. Vi försöker. Visserligen gör vi oss skyldiga till grovt vilseledande marknadsföring när vi sjunger att ”Hammarby är dom bästa” men jag tänker att vi kan klara oss i marknadsdomstolen om vi hävdar ironi och uppenbar orimlighet. Men det är ändå remarkabelt, och ett gott betyg åt Bajensjälen att vi sjunger och stöder vårt lag när det går så illa som det gör. Vi är många som lyckats kliva ur lidandet i matchbilden och fokusera på hoppet. Vi är många som återväljer Bajen just nu. De som inte orkar göra det, twittrar.
 
Och det blir helt logiskt ett reduceringsmål från Eriks knopp. Can’t hold a good man down, och med tanke på att han burit laget och moralen på sina axlar i fyrtiofem, är det en snygg gest från ödet att han får vara på rätt plats för att ringa i buren.
 
I pausreklamen görs det sedvanliga stejtmentet om ”Nordens starkaste matchupplevelse” och jag tänker att man får vara en sjuhelvetes dramaturg i andra halvlek om man ska få täckning för det här.
 
Vi analyserar, försöker helt enkelt tänka på annat än matchbilden och kommer fram till att vi inte har en aning, men att det nog måste in friska ben och starka viljor i andra halvlek om det ska bli någon “Nordens starkaste matchupplevelse” av denna utspädda lättfil till match. Kennedy måste självklart in. Kan det finnas fler på bänken som orkar?
 
Och sedan går det som det går och matchläget vänder, styrkan i Bajenpubliken fortsätter att öka och vi ger oss ännu mer in i matchen och det osannolika, att vi HÖJER oss rejält efter utvisningen på Melker är ju plötsligt bara logiskt. Och som svar på den fråga jag ställde i inledningen, kan man bara konstatera att vi möter den negativa utvecklingen synnerligen konstruktivt. När nu förtecknen är positiva, väljer vi alla att delta i det som händer och ger ett ökat stöd för varje rätt passning, varje snygg fint och varje Silverholtrusning, varje Sheriffbrytning och varje cool Kennedyframspelning.
 
Det som sedan händer i matchen är gränslöst intressant. Starke Arvid som är ultrakompetenta på att backa hem, att maska och paja både stämning och spel, glömmer bort sig, kroknar och ger upp den mentala kampen. De ligger redan med en åttabacklinje och två kontrare, men vad hjälper det när Bajen inte längre är stressade utan resoluta, och skapar saker, håller i boll på väg in mot boxen och GÖR gubbe?
 
Kvitterat på straff. En målgörare som gör mål. Ännu en målgörare som gör mål och vi har vänt matchen från 0-2 till 4-2. Vi släpper kontrollen, låter känslorna lyfta oss högt upp i himlen.
 
Flödet hyllar de framsynta bytena, lagmoralen och älskar Bajen. Fullt av gröna hjärtan i alla kanaler.
 
Vi väljer Bajen.
 
‘Om det går att sammanfatta fenomenet med Hammarby i ett ord, sa Rolf Wikström när jag intervjuade honom för många år sedan (och det gäller verkligen fortfarande) så är det med ordet ”Ändå”. ’
 
Vi väljer Bajen. Ändå.
 
Och på söndag väntar ”Nordens starkaste matchupplevelse”
 
Jag är säker på att det blir en bättre match än mot Hertzöga.