Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Snart är det dags igen: hemmapremiär, ligapremiär och därmed har vi inom kort en tabelldjävel att förhålla oss till. Eller skita i.

Jag vet inte hur du ser på det här med Bajen, men för mig handlar det mer om kärlek än fundamental analys av alla tänkbara utfall av årets allsvenska matcher och vår sannolikhet att klara oss väl när sammanräkningens dag drabbar oss i höstsnusket.

Men våren är ändå speciell. Vi har huttrat oss igenom ett gäng träningsmatcher – i år förvisso ovanligt många i tevesoffan som inte är särdeles huttrig – och vi har glatts åt sillyrykten, glatts åt rekryteringar som inte blev av och hyllat de som nu blivit. Störst av allt är förstås Erkan. Hur många kryckor kan han få motståndarsupporters att i ren frustration kasta från läktaren i år, tro?

Ännu större än nyförvärven är det faktum att det snart är igång igen. Jag antar att det är därför våren känns så speciell.

Hoppet, alltså. Många akademiska uppsatser har skrivits om det. Hoppet är en stor del av kärleken. Att se min älskade ger mig, varje gång, hopp om en skön framtid tillsammans, och minnen av alla de härliga år vi haft. Man minns visserligen de svåra tiderna också, men när det är vår, snön smälter – till sist, trots allt – står det gröna gräset som en metaforisk vinnare över alla kalla krafter.

Och det BLIR ett Bajen i år också. Oavsett hur det till sist ser ut, är det ett Bajen vi kommer att få uppleva igen när fotbollssäsongen på riktigt tinar fram ur det bottenfrusna uppehållet.
Når vi våra mål om topplaceringar i år? Jag både bryr mig och inte. Att vi inte når dit vi vill förr eller senare är förstås orimligt. Varför ska Östersund med betydligt mindre penningpåse spöa Arsenal på bortaplan och vi inte klara topp-5? Varför skulle Solnaklubbar och andra klubbar i Storstockholm komma före oss i tabellen när vi delar – give or take med samma glada min – på samma marknad för fotbollsknattar, dito knuttor, besökare och tröjköpare?

Men har vi överseende med hur det än går ? Ja, på något vis. I den fina gamla jazzballaden “My Funny Valentine” från 1937 beskrivs det så fint:

“Your looks are laughable, un-photographable, yet you’re my favourite work of art”

Det är ju just detta dom inte förstår, dom där andra. Kärlekens kraft. Är du själv perfekt? Är din älskade perfekt? Är ens dina barn perfekta på alla vis? Ja, det är du, och den och dom… för dig – och i den tabellen kan ingen djävel komma och peta. Det är den enda tabell som gäller. Egentligen. Subjektiviteten är sanningen.

I efterhand, när säsongen lämnat oss på sina sedvanliga sorgligt novembergrå, noppiga vingar, kommer utomstående att bedöma oss efter den andra, årliga tabellen. Men innan allt det där utbryter, har vi faktiskt rätt att uttrycka vår kärlek helt oförblommerat och helt oemotsagt. Vi är, som jag alltid säger såhär års, alltid bäst före avspark på hemmapremiären. Hoppet, kärleken och tron som tre dimensioner av samma grönvitt gnistrande guldklimp.

Och om livet före döden är något mått på hur det ser ut i livet efter detta, lär vi i år med god marginal ha den absolut fetaste festen även i himlen! Många är de profilerade eller bara vanligt dödliga grönvita som lämnat oss på senare år, och haja hur tungt allt blir när nu Mackan checkar in därovan och styr upp himlakören.

Oavsett hur den här säsongen slutar, kan det ju bara gå bra, för när tabellen summeras är det en sak som är säker. De andra kommer alltid att vara de andra, men det är faktiskt, helt objektivt, bara VI som är Hammarby.