Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Vi samlas på Medborgarplatsen som så många gånger förr; jag och C, dottern och ett gäng kompisar från olika Bajenkretsar. Vädret är klassisk allsvensk premiärväta men det snöstormar inte som för åtta år sedan och stämningen är hög. Det sjungs, det snackas, det hinkas öl och annat och pirret i luften går att ta på. En familj med småbarn passerar oss och dottern undrar hur länge vi egentligen haft det här som tradition. Jag minns inte riktigt, “typ jämt, eller i varje fall sedan du var rätt så liten” blir svaret. Den grönvitt kiltklädda Bajenklanen marscherar högtidligt förbi oss med säckpipan främst och jag tänker på kontrasten mellan gemytet jag står mitt i, och diskussionerna jag sett på Facebook och i andra flöden innan vi gick. 

”Slödder” 

”Helt oacceptabelt”

”Infekterat område”

”Jag kan inte hjälpa det – jag blir så rädd!” 

”Dom borde få betala för all SKIT dom ställer till”

”Alkoholstinna hannar som brölar”

”Om ni skräpar ner under marschen, kommer jag att stå på bron med ett MASKINGEVÄR”

Käftslängar med andra klubbars fans hör till vardagen. Vi har en jargong mellan oss som är välrepeterad och begriplig för alla insatta. Precis som kultursidorna och politiken, finanskretsarna och många andra specialintressen. 

Men när jag läser i just det här flödet slås jag av flera saker samtidigt. 

* Vi är många, vi är uniforma, det händer saker som kan verka ”otäcka” för sådana som inte kan koderna. Även en spontan, stark sång kan ju tolkas som någonting farligt, även om texten är ”Bajen var namnet” och rimmen andas pilsnerfilm och söderkisromantik. 

* Det kontextlösa åskådare – eller de som bara stannar hemma och TYCKER – missar är förstås allting runtomkring. Det välplanerade samarbetet mellan ordningsmakt, klubb, fangrupperingar, köpmannaförening och staden överhuvudtaget för att hålla ordning.  Hur majoriteten av oss är vänliga människor, vanliga fotbollsfans med rimliga värderingar som också har blicken på vandring för att vid behov hjälpa till att befästa mottot ”röj med värdighet”. 

* Och när jag möts av hatet på nätet inser jag: det är precis såhär som mörka strömningar får fäste i vårt land. Det är såhär som spänningar mellan människor alltid uppstått. 

I det flöde jag läser, är det inte bara outbildade trollkoleriker i glesbygden (ett bekvämt sätt att rationalisera bort avvikande åsikter ur ett  flöde) som hatar, nästan gråter av rädsla och unilateralt dömer ut 30 000 människors passion som ”oacceptabel”. Tvärtom handlar det om civiliserade människor, samhällets stöttepelare som både sett till formella meriter och sin vardagliga gärning skall ha verktyg att uppfatta och analysera olika kulturella koder. 

* Rädslan för det obekanta – där börjar det. 

* Flera människor samlas runt sin gemensamma rädsla för det obekanta – där fortsätter det. 

* De som borde veta bättre än att hata, tiger när andra tar till överdrifter, blandar samman olika händelser för att stärka grupptesen och så småningom är mytbilden större än verkligheten. 

* Omkodning  för att avhumanisera: sång blir till ”BRÖL” , glädje blir till ”ADRENALINSTINNHET” barnfamiljer blir till ”ALIBIN”,  jag själv när jag kommenterar får naturligtvis epitetet ”HULIGAN” och förväntansfulla fans blir ”SLÖDDER”. 

Mina damer och herrar: det är såhär som konflikter mellan grupper av människor uppstår, oavsett om det är segslitna konflikter i krigsdrabbade områden på riktigt, släkt- eller grannfejder. 

Rädslan, stressen och avhumaniseringen av det okända är mänsklighetens fiende. 

Aldrig blir det tydligare än när det händer oss själva, oavsett skalan,  och jag skriver dessa rader med en värme och en tacksamhet för att det som hittills i mitt liv bäst illustrerar detta jätteproblem, i min tillvaro begränsar sig till denna storm i ett nubbeglas. Kalla mig gärna slödder och huligan om du känner för det, liksom. När vi flyttade in till Södermalm för mer än ett halvt liv sedan, var vi ”Yuppies”. I andra sammanhang är min uppväxt i Skultuna skäl att kalla mig för ”bonnläpp” och för bara någon månad sedan kallades jag ”kultursnobb” och ”surdegshipster”. Av en briljant programmerare som nog är ”IT-miljonär”, men varit ”ROCKSLÖDDER” i sin ungdom. 

Skämt åsido: det är faktiskt såhär det går till när skiten träffar fläkten på riktigt. 

Smaka på det här igen: 

“Om ni skräpar ner under marschen kommer jag att stå på bron med ett maskingevär”. 

Sagt av en medelålders, aspirerande författare som gjorde sig till ”vän” med mig i flödet för att öka sitt kontaktnät. Han håller på IFK Göteborg, för övrigt. En uppföljande konversation innan jag (till ingen nytta, eftersom Facebook inte tyckte att det var hate speech) anmälde hans inlägg gjorde klart för mig att han menade det han skrev. 30 000 människors passion för sin klubb är oacceptabel och att meja ner oskyldiga med maskingevär en självklar rätt. 

Rädslan. 

Till nästa år vill jag bjuda in alla som hatat i mina flöden till marschen. Häng med på folkfest – det är mindre krävande än Stockholm Marathon, varmare och trevligare än ett första majtåg, mycket vänligare än Dansbandsveckan och ”avklarat” på några timmar. Jag bjuder på valfri dryck och ett sånghäfte med bajenkultur. 

Å så tar vi (eventuellt) tre poäng!

FORZA!