Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Shit happens, förtvivlan finns, som Kristina Lugn beskrev livet en gång för längesen. Det har nu gått en dryg vecka och vi har fått en viktoria i bagaget, men dygnen efter ännu ett svidande nederlag i Göteborg värker fortfarande. Supportrar som inte har någon närmare relation till staden kan ha svårt att förstå bitterheten, nesligheten, urbefolkningens upphöjda självgodhet, hur det river upp ett knappt läkt sår. Fråga min son, 18 redan men medvetet trogen Hammarby sedan 3-4-årsåldern, han är född där och vet. Hur många gånger har han inte tvingats till skolan efter ännu en skitmatch och fått utstå spott och spe från goa gubbar – fast ärligt talat lät jag honom ofta få stanna hemma, lärarna visste – och hur ofta har inte modet sviktat… De få triumferna har inte räckt till. Inte ens de ljumma vindarna räcker till.

Man måste hålla sig undan, vara för sig själv, försöka att inte tänka så mycket. Inte läsa några sportsidor, framför allt inte den enda lokaltidningens – jo, det är sant, den här staden har bara en dagstidning och den är … låt mig diplomatiskt kalla den patriotisk, då förstår ni – inte gå in på forum och chattar eller ägna sig åt sociala medier. Man måste orka fortsätta tro på livet även om detta kan fortgå ända till nästa säsong. Man gör bäst i att tänka på de goda dagar man upplevt, och på de som ändå väntar.

Det var på den tiden, vintern 91-92, då jag hade en koffert med kläder, en reseskrivmaskin och en tältsäng i goda vänners kök vid Hornstull. Ett hårdare Söder på den tiden, knarkarna i Högalidsparken, småslantar och slattar, men ändå inte lika mycket ”se mig”. Det gjordes tidskrift och skapades, det var ströjobb och inspiration. På Silver Reed-maskinen skrev jag en separationsroman, Sorgens öga, och var glad, långt före både succéer och förluster.

Vi hade vunnit Hallsvenskan i februari 91, men harvade icke desto mindre i Division 1 Östra, förlorade bland annat oktobermatchen borta mot Kiruna på Lombia IP, hade slutat först på en bedrövlig femteplats i Kvalsvenskan – efter Öster, Trelleborg, GAIS och Västra Frölunda – och missat finrummet; inte ens tränare Kenneth Ohlsson eller målspruta Tomas Lundin hjälpte.

Men, jag var tillsammans med en kvinna från Montevideo som hade svart klänning, boots, sin mors vigselring – som i en Coldhand-sång – och hängde, uppträdde med Cirkus Archaos. Vi gick långa promenader i snön, över Liljeholmsbron och tillbaka, läste Modiano tjugo år innan han fick Nobelpriset, pratade om allt, rödvin och cigaretter. Alejandra hette hon, heter hon fortfarande, och det är vi som talar över Atlanten om nätterna nu. Rösten är så klar, som om det inte fanns något avstånd alls.

Ett kvarts sekel senare doftar timmen salthav, 25 grader i skiftet maj-juni, åska i luften. Man renoverar Hagakyrkans torn där klockans klang är ett brustet halleluja, folk överallt, människor går långsamt och lättklädda, det står glas med svalt vitt vin på uteserveringars bord under jalusierna, somliga väntar barn utan en tanke på skilsmässa.

Man kan åka ut till någon ö, ta in på ett billigt ställe och stanna ett litet tag, äta enkelt men gott, se en film eller pilotavsnittet av den nya serien Preacher, försvinna i en sann berättelse om kärlek i dagens sista solljus och sedan gå ner i det ännu kalla. Åtminstone ett enda befriande dygn utan tankar på manualer, spelsystem, spelarinsatser, backlinjer, snabba omställningar, degradering… Minst en vecka, gärna ända fram till två dagar innan det verkligt viktiga mästerskapet startar. Vem bryr sig ett skvatt om EM, om nu inte Grekland är med? Visst, Erkan Zengin är med och några islänningar, men det räcker inte. Lördagen den 9 juli väntar revansch på staden Göteborg.

Alejandra sa något natten efter förlusten på Ullevi om minnenas betydelse, att de är som språket, så nödvändiga för att kunna förstå oss i dag. De ljusa och de mörka, inte tappa några av dem. Vi talade inte så mycket om fotboll, men en vän till henne är fanatiker och bekant med en för oss, tja, onämnbar spelare som har närmast kultstatus i hennes land och som dessutom älskar hennes fars böcker. Annars mest om konstnären Jackson Pollock och operasångerskan Adelina Patti, och just de minnen vi har gemensamma som för samman halva livet senare.

Shit happens, förtvivlan finns, och visst är väl vi, just vi, rätt bra för att inte säga outstanding på att leva med den insikten, ta smällen och ändå med ett skratt blicka framåt. Nu vräker plötsligt regnet ner, men det kommer att dra bort. Snart syns regnbågen, och den finns av tårar från både smärtan och lyckan. Visst är det vi som sjunger: Rötterna blir starka när det blåser! Om en kort tid står vi där igen, med vindarna i ryggen.