Firandet av världens vackraste 100-åring står för dörren. Här ger journalisten, och Hammarby IF-historikern, Benjamin Thorén en personlig betraktelse av jubilaren som har så stor betydelse för så många.

Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överns med Hammarby Fotbolls hållning.

Egentligen är det omöjligt att skilja på Hammarby IF och Hammarby Fotboll. Men nu är det så att den sistnämnde fyller 100 år medan den förstnämnde är inne på sitt 119:e, eller kanske 127:e år om man nu föredrar 1889 som startpunkt.
Hur vi än vrider på det. Hammarby var en roddklubb som av olika skäl – på vintern var det till exempel knepigt att få ner roddbåtarna i vattnet – utökade sin repertoar med en lång rad sporter; friidrott, cykling, skridsko, dragkamp… ja, listan har med åren blivit allt längre.

Man kan tro att föreningens medlemmar en dag startade en fotbollssektion för att man ville börja lira boll. För så har det varit för de flesta, om inte alla, svenska fotbollsklubbar. Nej, för Hammarby var det annorlunda. Föreningens roddare, cyklister, skridskoåkare, atleter, friidrottare och allt var det var, hade under flera års hårt arbete lyckats få till ett eget hem, Hammarby Idrottsplats.
Och på den idrottsplatsen gick det alldeles utmärkt att spela fotboll.

Det var inte utan att andra föreningar blev duktigt avis på Hammarby, som redan tidigare var den dominerande idrottsföreningen på Södermalm, speciellt den östra halvan. Hur det gick till när Klara SK, Johanneshofs IF och de andra lagen i olika omgångar blev Hammarby Fotboll kommer ni kunna läsa och höra överallt tills era lurar faller av, så jag hoppar över det. I vilket fall startade Hammarby den 13 augusti 1915 formellt en fotbollsverksamhet, som med åren blev till en egen bollsportsektion tillsammans med bandy och ishockey.

Men bara formellt. För det härliga med härliga Hammarby, för att använda ett slitet uttryck, är att förutom det att klubben fick sin fotboll bakvägen, alltså först fixade fotbollsplanen och sedan kom på att man kunde lira på den, så hade Hammarby faktiskt spelat fotboll redan tidigare. I ett styrelseprotokoll 1908 kan man läsa om att fotbollslaget och dess funktionärer slösat bort hela 93 kronor (motsvarande 4769 kronor i dag) på mat och dryck.

Hammarbys fotbollslag hade alltså festat bort en del av klubbkassan sju år innan det ens existerade. Var det någon som sa ”typiskt Bajen”?

Tack vare att Hammarby Fotboll snabbt fylldes på med duktiga spelare från existerande klubbar runt om i Stockholm, byggdes laget under de närmaste sex-sju åren upp till att bli ett av Sveriges bästa. Kulmen på den tidiga perioden var SM 1922 då Hammarby tog sig hela vägen till en final mot GAIS, som man dock torskade.

I och med att man tillhörde Sverigeeliten fick Hammarby en plats i den nystartade Allsvenskan 1924. Laget hade tyvärr en ganska osmart taktik då man lät spelarna vila sig i form. En sommarsemester mitt i försäsongen gjorde att man hade en usel kondis. Så det blev inte många poäng den säsongen och man åkte ur premiärallsvenskan så det visslade om det.

Vi drar vidare i historien och hamnar 30 år framåt i tiden då Hammarby gick upp och blev ett mer etablerat lag i landets högsta serie. I 61 år, från hösten 1954 och framåt, har Bajen varit ett lag som oftast kunnat mäta sig med de bästa.

Och då är vi framme vid myten om Hammarby som folkets lag. Någonting hände mellan fotbollens start 1915 och mitten av 1950-talet då klubben sedan länge var det lag som flest stockholmare höll på. Läser man matchreferat från de tre sporterna från 1920-talet och hela vägen fram, så skriver reportrarna ofta att Hammarby ”som vanligt” hade publikens stöd i matcher mot de andra Stockholmslagen; Djurgården, AIK, Reymersholm, Karlberg, Eriksdal, Nacka och allt vad de hette. Varför? Ja, det kan bland annat bero på föreningens starka lokala förankring i arbetarstadsdelen Södermalm och i de närmaste södra förorterna. Redan på 1890-talet var det många södergrabbar som drömde om att få vara med och tävla i rodd för föreningen på Hammarby sjö.
Däremot var nog inte själva spelsättet avgörande. I både fotboll, ishockey och bandy har Hammarbys rykte pendlat från att karaktäriseras av ett tekniskt och snabbfotat spel, till att vara laget som fysiskt kör över sina motståndare.

Kanske kan Hammarbys enorma popularitet sammanfattas i den reklamlika slogan som användes på 1970-talet och som ungefär lydde ”en storklubb med en småklubbs atmosfär”. Föreningen har alltid välkomnat alla, hög som låg. Det har aldrig varit ”vi mot världen” som i klubbar längre norrut, och det har aldrig funnits förakt varken för människor i samhällets toppskikt eller på den absoluta botten. Även en sliten person på en bänk i Björns trädgård har funnits med i familjen. Nej, inte även. Personen vid Medis, i Bagis eller till och med så långt norrut som Odenplan har varit självklar medlem i familjen. Om den bara varit Bajare.

Visst, familjen har tidvis varit dysfunktionell. Duktiga ledare har varvats med ledare som misskött sig och föreningens ekonomi, fantastiska lirare har varvats med lirare som svikit och varit långt ifrån fantastiska, och supportrar i världsklass har varvats med supportrar som tillhört korpligan. Men oftast har familjen, ungefär som nu 2015, hållit ihop och skapat något riktigt stort.

Vad som hände hösten 1970 vet alla vid det här laget: Hammarbys supportrar införde läktarsången i Sverige och föreningen blev i än högre grad folkets lag, populärt såväl på Södermalm som i resten av landet. Då inleddes den era som vi, 45 år senare, fortfarande lever i. Ett Hammarby med allt större åskådarskaror och ett allt mer utvecklat läktarengagemang.

Hammarby Fotbollsfamilj (kan vi kalla den) har nu har nått så långt att man håller på att slå alla tiders allsvenska publikrekord. Mycket talar för att Örgryte IS rekordsnitt från 1959 på 25 520 överträffas i år. Och lyckas vi inte så kan vi alltid skylla på att ÖIS hade ett par, tre ”dopade” publiksiffror på 40-50 000 på Nya Ullevi.

Den här fantastiska publiktillströmningen har dock gjort supportrar i konkurrentklubbarna frustrerade. Här kommer lillebror och sticker upp. Man försöker desperat förklara det som något tillfälligt. Att publiken till största delen består av skäggiga män som för en kväll har övergivit sina söndercurlade surdegar på Södermalm för att gå på fotboll. Supportrar till en klubb på Östermalm har grävt upp den gamla ”sanningen” att mängder av fans till ishockeylaget Leksand är Hammarbyare och vice versa. Men, det är väl inte så konstigt att Sveriges populäraste hockeylag har supportrar som väljer Hammarby sommartid. Precis som att vissa Leksandsfans håller på AIK, IFK Göteborg eller Malmö FF. Förresten var ämnet aktuellt för ganska exakt 15 år sedan då Hammarby Hockeys supportrar uppmärksammade några Leksandsfans som gick in på Hovet till rabatterat pris med sina Bajen Fans-kort.
Det är helt enkelt ”old news” som vi säger på ren svenska.

Att vi otvetydigt är lillebror till de såta ”tvillingklubbarna” när det gäller fotboll (men inte som förening i stort) får vi hacka i oss. Det är en sanning och inte en myt. AIK och Djurgården hade kämpat mot varandra i över 100 derbyn innan allsvenskan ens kommit igång 1924. Och de har fler guld än oss, såväl inspelade efter långa matchserier, som vunna efter lottdragning och wo-matcher.

Och det leder oss fram till en av de mest seglivade myterna inom Hammarby Fotboll. En myt som till och med många Hammarbyare har gått på och som borde vara dags att skippa. Nämligen den om Bajen som ett lag som ”är vana att förlora” och som hellre befinner sig i motgång än i medgång. Det är helt enkelt inte sant om man studerar statistiken. Nej, vi är inga IFK Göteborg, vi har bara ett guld (utomhus – för herrar, alltså) men vi tillhör eliten och vi vinner betydligt mer än vi förlorar.
Så skippa såna lögner. Det är GAIS roll att vara underdogs som tycker synd om sig själva, och som odlar motgångskulturen.

Det hela hänger på en liten detalj, nämligen den att skilja på att kunna ta en förlust och att faktiskt förlora.
Vi kan ta en förlust. För även när det känns som jävligast så är vi Bajare. Och det är alltid en tröst.

Så här är det: Bajen är bäst och det vet vi om. Och vi vinner för det mesta.
Men när vi nångång inte gör det så resonerar vi ungefär som mannen som jag hörde på en tunnelbaneperrong i slutet av 1970-talet: ”När Bajen vinner så firar jag (läs: dricker) för de två poängen, när Bajen förlorar så firar jag för att glömma förlusten, och när Bajen spelar oavgjort så firar jag för att det är torsdag.”

Han kunde ha tillagt: ”Och för att jag är Hammarbyare.”.

Benjamin Thorén driver sajten www.hifhistoria.se där resultat från samtliga Hammarby-sporter genom tiderna samlas. Ett besök rekommenderas varmt!