Jag har haft möjligheten att följa Hammarby på nära håll under hela försäsongen. I stort sett har det sett ut som det gjorde mot Elfsborg under hela försäsongen.
Det är svårt att peka på exakt vad Anders Linderoth och Thom Åhlund har gjort med Hammarby. Det var ju inte allt för många månader sen som Hammarby med nöd och näppe höll sig kvar i Allsvenskan. På något sätt har tränarparet på bara en försäsong lyckats få ett lag som inte höll nollan en enda gång under fjolåret och med ett självförtroende kört i botten efter idel allsvenska förluster att se ut som ett mästarlag fullproppat med självförtroende.

Hammarby utstrålar självsäkerhet just nu. Spelarna uppträder med en energi och trygghet som får mig att tänka på Håkan Hellström eller Christian Olsson. En kombination av glädje och koncentration som man bara ser hos vinnande lag.
Det är sambafotboll på Söderstadion igen. För samtidigt som Hammarby är effektiva spelar man en attraktiv anfallsglad fotboll. Och då ska vi komma ihåg att vi inte hade en enda brasse på plan mot Elfsborg.
Det är som sagt är svårt att peka på varför Hammarby ser så kollosalt bra ut jämfört med förra året. Men jag har ändå hittat några faktorer som känns väldigt delaktiga i förändringen.

Alexander Östlund. Nyförvärvet från Norrköping ser med sitt skägg mer ut som Che Guevara än som en allsvensk fotbollsspelare. Han inte bara ser ut som den före detta gerillaledaren förresten. Med sina offensiva rajder, sitt vilda humör och de ledaregenskaper han besitter känns han som den revolutionär Bajen behöver som man tidigare har saknat.

Konkurrensen: I fjol tycktes Suleyman Sleyman nästan ha backat i sin utveckling. Just nu är han förvisso skadad, men innan skadan såg han bättre ut än nånsin. Samma sak med spelare som Johan Andersson och Max von Schlebrügge. De båda ser mycket starkare ut än förra året och Max känns redan nu som en man för landslaget. Att en tidigare given föstaman som Mikael Hellström hamnat på bänken vittnar om hur svårt det är att ta en plats i Hammarbys backlinje.

Dansken och norrmannen: Nyförvärven Karl Oskar Fjørtoft och Mikkel Jensen kompletterar varandra perfekt på innermittfältet. Att det sedan även finns en spelare som Micke Andersson att tillgå på mitten känns som problem av det mer angenäma slaget för tränare Linderoth.

Pablo Piñones-Arce : Ständigt ifrågasatt förra året när han fick hoppa mellan en plats i anfallet och på mittfältet. Till årets säsong gick Linderoth ut och sa att man skulle satsa hundraprocentigt på Pablo som anfallare. Det var säkert många som tvivlade då. Men det verkar ha varit ett genidrag av Linderoth. Pablos utveckling har gått spikrakt uppåt och under försäsongen var han den allsvensk spelare som gjorde flest mål av alla.

Jämnheten: Tidigare har det känts som att väldigt mycket har hängt på Kennedy. Så känns det inte i år. I dag är stjärnorna fler och laget kanske det jämnaste i klubbens historia. Detta tack vare att flera spelare höjd sig en nivå tillsammans med flertalet lyckade värvningar. Hur många andra allsvenska klubbar har tre nyförvärv från start i premiären?

Covics efterlängtade nolla betyder ju att Bajen i år bara behövde en enda match för att lyckas med något som man inte klarade av på hela säsongen. Bara det tyder på att den här säsongen kan bli så mycket roligare än den förra.
Djurgården och Malmö får akta sig. Just nu är Bajen en lika stark guldkandidat.