Jag sitter framför datorn med en stor kopp varmt te och håller så sakteliga på att tina upp efter att ha gått på säsongens första riktiga träningsmatch på “hemmaplan”, söndagen den andra mars 2003. Samma dag spelade Hammarby Bandy sin första semifinal i SM-slutspelet (vinst för Hammarby mot Vänersborg med 4-1) och det var sannerligen bandyväder. Isande kyla och tillhörande termosar med varm choklad (eller annan valfri varm dryck) fanns i var och varannan mans hand.

Folkfest. Över 2000 slöt upp trots kyligt väder och semifinal i bandy.

Bajen tog emot ett Västerås som till säsongen bland annat blivit förstärkt av den före detta djurgårdaren Stefan Bärlin. I ett utspelat Västerås var han den enda ljuspunkten för gurkstadens fotbollslag, medan Hammarby spelade sambafotboll med härliga vrickningar, klackar och tvåfotsdribblingar. Särskilt lysande var Kennedy, Pablo och Elvis, samt Johan Andersson som var en nyfödd backklippa i Hammarbys täta försvar.

Endast ett par tusen hade tagit sig till Solna och Skytteholms IP. Den låga siffran jämfört med AIK:s höga publiksiffra i deras premiär hade två orsaker. Vädret och platsen. Tusentals var de Hammarbyare som bara någon timme innan stått och förfrusit både händer och fötter på Zinkensdamm. Två timmar till i den bitande kylan var något som de flesta inte hade lust med. En sprakande brasa eller ett kokhett bad lockade nog desto mer.

Och så platsen; Solna är nog inte vad en Bajare vill kalla för sin hemort. Snart står dock Söderstadion redo igen, vilket känns mycket tryggt. Man vill, som grönvit supporter, inte stanna mer tid än absolut nödvändigt i Solna kommun.

Stämningen var glad men aningen tyst i inledningen av matchen. Stundtals tjoande och idel bandyapplåder, men inga riktiga ramsor hördes. I mitten av första halvlek, efter 2-0-målet, satte två grabbar igång bengaliska eldar på ena läktaren, trots att man hade gått ut med information om att det var oacceptabelt och att man kan förlora möjligheten att spela fler matcher på konstgräset på Skytteholm. Inte särskilt klokt gjort av de båda ynglingarna.

I andra halvlek, då man som supporter inte kunde känna sina fötter längre, kom hejaramsorna igång. Det var nog någon klok människa som kom på att man blir varmare om man håller sig fysikt aktiv. Bajengospel drogs igång ett antal gånger, om än i otakt, men det lät väldigt vackert ändå. Spelet fick stående ovationer gång på gång och var en fröjd att se. Ljusa tider annalkas för vårat kära fotbollsgäng.

Dock är det inte meningen att man ska spela fotboll utomhus i början av mars, åtminstone inte i Sverige. Ett tydligt tecken på att sommaren var långt borta var julölen som infanns bland vissa delar av publikskaran.

Men jag är inte bitter, trots kylan. Det var ju det här man hade längtat efter hela vintern. Lite fotboll att värma sig med.