Den 24 september 1995 besegrades Älvsjö AIK med 1-0 på Bollmoravallen och HIF tog, efter att ha förlorat de tre första damfinalerna i Svenska Cupen i början av 1980-talet, sin andra raka cuptitel. I dag blev Hammarby klart för sin första titelmatch på 28 år, efter ett förlängningsdrama där själva extrakvartarna inte blev särskilt nervkittlande. 1-1 vid full tid blev klara 4-1, sedan Bajens truppbredd fällt avgörandet.

Hammarby var förstås berett på att en semifinal mot Piteå skulle bli något helt annat än att köra över BP, Uppsala och Eskilstuna i gruppspelet – redan kvalomgången, med uddamålssegern borta mot IFK Norrköping, var ju bra mycket tuffare än vägen till gruppseger och semifinal.

PIF imponerade visserligen inte nämnvärt i sin grupp; uddamålsseger mot AIK innan man tappade 2-0 till 2-2 mot Djurgården och var ett mål ifrån att missa avancemang, men en utslagsmatch med final på spel är något helt annat när det gäller laddning – och de rödvita har sina rävar med rutin från spel om medaljer, även om 2018-serietiteln blir svår att upprepa. Och inte minst skulle fysiken, som norrbottniskorna vet exakt hur man använder, ställa till det. Tills det blev dags att göra byten.

Henric Wauge

Dit kommer vi; inledningsvis såg det ut som man väl kanske ändå har rätt att förvänta sig, och en första följd i chansväg av det grönvita spelövertaget var Maika Hamanos fräckisfrispark mot närmsta krysset två minuter in, som Samantha Leshnak Murphy i bortaburen dock inte lät sig luras av. Piteå visade tidigt att omställningsspelet med kraftfulla Anam Imo och snabba Hanna Andersson, skulle hota Bajens trebackslinje. Bara i första halvlek hade utdelningen kunnat bli en helt annan med bättre kvalitet i avslutslägena; flera gånger om kom Piteå till praktpositioner där man inte fick fart på skotten.

Istället var det Hammarby som fick utdelning, redan knappa kvarten in. Sara Kanutte stressade bortaförsvaret att slå bollen över kortlinjen och högerhörnan tog Jonna Andersson hand om. Lotta Ökvist gick upp för att nickskarva i främre ytan, men bollen gick istället via en försvarsrygg och vidare in i boxen. Där fanns Kanutte på plats för en påpasslig och till på köpet välriktad nick i nättaket. Övertaget i bollinnehav var kompakt, men det var på hörna som även nästa möjlighet kom. Alice Carlsson nådde då högst vid bortre stolpen efter Maika Hamanos vänsterhörna, men hann inte rikta nickavslutet rätt.

Halvannan minut senare friställdes Hamano av Kyra Cooney-Cross efter Julia Roddars förarbete, men Leshnak Murphy fotparerade. Ett mindre sympatiskt användande av benen svarade amerikanskan för med fem minuter till paus, då Hamano friställde Kanutte. Målvakten kom ut med båda benen sträckta i sin ambition att hindra avslutet – och visst lyckades det, men Södersjukhuset hade lika gärna kunnat få in en benbrottspatient på köpet.

Peter Jonsson

I början av andra halvlek hade den fotbollssmartaste, mest furbo-fullfjädrade och således jobbigaste av moståndarspelarna – Katrina Guillou som den minnesgode har koll på sedan Elitettan-mötena med Morön – ett ögonblick i livet som hon nog gärna förtränger. Anna Tamminen kom ut mot straffområdeslinjen och boxade, och Imo tog tillvara på bollen som skickades tillbaka in mot boxen. Där lät Guillo lädret vara eftersom hon trodde sig vara jätteoffside… medan Carlsson i själva verket fanns upphävande med tio meters marginal då hon vaktade nätmaskorna.

PIF fick ändå utdelning relativt tidigt efter paus. Med 57 minuter på uret kunde Ökvist och Simone Boye inte enas om hur en lyftning skulle rensas och Imo serverades till ett i slutändan enkelt avslut, även om glidtacklande Roddar sånär hann emellan.

Hammarby släppte omedelbart in Madelen Janogy, som det inte riskerats något kring i gruppspelet, ihop med Eva Nyström. Någon snabb utväxling blev det dock inte. Piteå i allmänhet och Guillou i synnerhet tog varje tillfälle att trasa sönder matchbilden – genom att ta med en extra boll in på planen vid grönvit inspark, och då det tog en ohemul tid att bestämma sig kring att bli utbytt eller ej. Matilda Vinberg och Emma Westin kom även de in, inledningsvis utan att kunna dyrka upp PIF.

Även i denna halvlek gjorde de rödvita kontringarna det nervigt för drygt 900 på plats, även om ett allt tröttare bortalag hade svårare med beslutsfattandet i sista tredjedelen i denna halvlek, och således inte kom till samma lägen som tidigare. Känslan när femman åkte upp på tilläggsskylten var ändå att minuterna gärna fick gå fort. Dels för att Bajen hade problem, men också för att bänkkvalitén och uthålligheten borde ge utdelning i en förlängning.

Kenta Jönsson

Så blev det också – Piteå var aldrig nära under extrakvartarna. Andra gången som matchuret tickade över 94 minuter denna långa, tidiga eftermiddag hade Janogy skaffat Hammarby frispark just till vänster om straffområdet, nere vid kortlinjen. Cooney-Cross lyftning seglade över en något tvätthängande målvakt och vid bortre stolpen kom Boye upp perfekt, för att med en dansk skalle skicka in sitt första mål i Bajenskruden. Inget dåligt tillfälle, då det ju gav en historisk finalplats. I första kvartens sista minut kunde Vinberg, serverad av Andersson, skicka in 3-1-bollen. Då spelade det mindre roll att Matilda även hon nyligen tydligt haft bud på straff några minuter tidigare.

Bildbyrån

Andra kvarten blev en formalitet som Thea Sørbo och Hanna Folkesson byttes in till – en skaplig A-landslagsmeriterad duo att kunna lufta i 116:e… Mot slutet kom också ett 4-1-mål och Hamano, som träffat stolpens insida tidigare i denna kvart, fick skriva in sig i poängprotokollet då hennes hörna i 115:e nickades i nät från nära håll av Janogy. Enda bortaspelaren med krafter kvar i benen, målvakten, maxlöpte mot domaren då hon ansåg sig screenad av Roddar – bara för att mötas av ett gult kort. Finalisterna sambadansade ikapp med klackläktaren… och söndagen blev förstås inte dystrare av att Hammarby IF-bollen drogs upp i hemmaplanslottningen någon timme därefter.

Foto överst: Kenta Jönsson