Åsikterna är krönikörens egna och behöver inte stämma överens med Hammarby Fotbolls hållning.

Där gick vi med en skön förväntan och goda vibbar i de känsliga magtrakterna inför matchen mot Henkeborg. Höstbajenmatchernas klassiska fräschör fyllde atmosfären längs Katarina Bangata och vidare ned på Östgötagatan och såhär långt hade det varit en fin söndag, till och med en riktigt bra sådan. Dagen började klar och vacker med blå himmel, solstrålars loja lek bland rödorange löv i trädkronorna och asfalten våt av kampen mellan annalkande vinter och stark höstdefensiv. Så småningom gled molnen in över Bajenland och när vi nu närmade oss korsningen med Ölandsgatan, hade skuggorna hunnit bli långa och djupa. 

Då. 
Från höger till vänster, en blixtglimt av gröna ögon i någonting mörkt som passerade över trottoaren och in under närmaste bil. 
Fan, tänkte jag och tittade mot C. 
Hon sa inget. 
"Var det där en katt?" 
"Vad då?" 
"Den där svarta katten som just korsade vår väg"
"Tvi, tvi, tvi. Är du säker?" 
"Nej."
Men just då kom katten ånyo upp på trottoaren, samtidigt som dess lillhusse och matte kom remmande ur en trappuppgång med en kattbur. 
"Hahahah, han vill visst inte åka.." och sedan hade vi svängt runt hörnet och hörde inte vart katten alltså inte ville åka. 
Det är betydelselöst. 
För vi hade just fått vår väg korsad av en djävligt svart katt. 
Nej, jag är inte skrockfull. Det är av praktiska skäl som jag inte lägger nycklar på bordet, sällan går under stegar, aldrig har krossat en spegel och har läst på om New Orleansk voodoo. 
Precis. 

Och det var fortfarande en vacker söndagskväll och känslan i Bajenland när det drar ihop sig till drabbning är fan oslagbar. 
Ordet jag söker efter är "äkta". 
Folk kommer faktiskt ut ur sina trappuppgångar iförda Bajenhalsdukar och andra trivsamma paltor. Man sitter på krogarna runtom Medis och hela vägen bort mot Nya Söderstadion och laddar och de fem-sex timmarna före match är hela världen grönvit. Det är på riktigt i Bajenland och jag måste bara älska det varje gång. Jag har bott i kärnorna av samtliga andra stockholmslags upptagningsområden och aldrig upplevt någonting liknande. Möjligen hittar man en avlägsen släkting till den där äkta känslan i Hamburgs St:Paulikvarter, även om man där får dras med en hel del tillresta turister, som vi själva. 
Men jag förirrar mig från ämnet. 
Vi passerade som vanligt ingången till Norra från Nynäsvägen och skrattade aningslöst, ännu en gång, åt att vi bägge instinktivt funderar på när vi kan flytta tillbaks till Söderstadion igen varje gång vi ser vändkorsen. 
Och vi kom upp på platserna och hejade på bänkgrannarna och sjöng och så var matchen igång. 

Klacken lät ovanligt bra. Vi var ofta uppe på ett högt "G" i sången – och det blir en bra klang på arenan i det registret, även om fler kan vara med och sjunga om man tar ned låtarna en ters ungefär, men det var egentligen ingenting man brydde sig om när Bajen fullkomligt tog över matchen från avspark. Det dukades upp ett smörgåsbord av mer eller mindre skarpa målchanser under de första sju minutrarna men… 
…var det inte som att bollen verkligen inte ville in? 
Var det inte som att det låg någonting förtrollat över Nya Söderstadion? 
Svart magi? 
Man har misstänkt det många gånger, men nu var det som att makterna slutat låtsas. 
"Jaså, ett snyggt anfall som avslutas med ett enkelt skott in i maskorna? Nä, vi styr det i stolpen i stället" 
Sådär höll det på ett tag. 
Innan exakt samma mekanism men omvänd tvingade vår käre keeper att vittja nätet. Och igen. 
Reducering. Men känslan av overklighet bestod. 

I paus konstaterade vi att vi inte varit så nöjda med spelet på länge, och att ställningen i matchen var en gåta. 
Gåta? Mja. Till saken hör – ja, jag anser nog att den gör det – att katter länge spelat en roll i folktrons kring trolldom. Det spelar faktiskt ingen roll vilken religion du tillhör – kattorna ansågs ha övernaturliga krafter i den nordiska mytologin, i romarriket och det forntida egypten. Och sådär har det fortsatt. 
Kan vi bortse från allt detta? 

Jag är övertygad om att det finns många fotbollsbedömare, långt mer rutinerade än jag, som anser det. Man kan naturligtvis skylla händelseförloppet på planen under Helsingborgsmatchen på otillräcklig spets i sista tredjedelen, tusentals bortslagna passningar på mittfältet, oförmåga att vinna andrabollar, dekonstruktivitet hos flera nyckelspelare "ingen har någonsin fått sparken på grund av en lyckad bakåtpass" och några häpnadsväckande felbedömningar i backlinjen. 
Men allt det där är ju bara en efterklokhetens exakta bortförklaring. 
I själva verket lirade bajen faktiskt powerplay runt Henkeborgsboxen långa stunder, vi hade en glupskhet i offensiven som man inte sett på länge och om det var EN seger vi länge förtjänade på moraliska grunder, var det denna. 
Men sedan, när satan själv satte en häxpipa i 3-1-bollen var det liksom klart. 
Innerst inne tror jag att grabbarna kände pressen från det där övernaturliga och gav upp. 

Nästa gång det vankas match, tar jag en rensningsvända redan på förmiddagen med bulldoggen och skrämmer alla svarta katter från Bajenland. 
De fyller ju inte längre någon funktion: råttorna har vi ju redan besegrat.