– Ha, ha, Djurgården torskade mot Malmö, säger jag till kompisen.
–
– Jag håller bara på Djurgården i hockey, i fotboll är det Göteborg som gäller.

Någon som känner igen situationen? Själv blir jag alldeles matt när jag hör det. Och det är inte första gången heller. Varför håller vi på ett särskilt lag över huvud taget?
En gammal klasskompis till mig blev medsläpad på hockey när han var liten, råkade få Mats Waltins klubba efter matchen och var sedan förlorad Djurgårdare. En annan byter favoritlag från år till år lite beroende på vilken framgång klubben har, någon håller på samma lag som övriga familjen för husfridens skull och “vindflöjeln” håller på samma lag som polarna för att inte sticka ut och bli osams med någon. Han har inte fattat att det är en del av tjusningen. Just nu är det ju underbart med kompisar som är Djurgårdare och AIK-are. Det är ju inte ofta man som Bajare får känna sig stolt och någorlunda nöjd med läget. Nej, jag tar tillbaka. Jag är alltid stolt över Bajen. Ibland känns det till och med som om polarna är lite avundsjuka för att de inte är födda Hammarbyare, utan istället lite senare i livet insjuknat i något de kallar “AIK forever”. Det är bara att beklaga.

Jag får ständigt höra pikar av typen “haschpundare” och “tät rök över Söderstadion”, men i grund och botten tror jag de är avundsjuka. Kanske inte på Hammarby som fotbollslag (konstigt nog), utan snarare på den genuina känsla och stämning som finns runt Bajen. Många människor jag pratat med ute i landet har erkänt att det är svårt att hata Bajen, och jag tror det ligger en hel del sanning i det. Inte för att någon i min bekantskapskrets skulle erkänna detta, men jag tar mig ändå friheten att påstå att så är fallet. Så det så!

De flesta av er har hört den många gånger de senaste åren. Ni har blivit lättade eller rent av befriade av den för att i nästa sekund få fötterna undanryckta i ett nafs. Förhoppningsvis avviserar den ett positivt besked, men ibland, som mot Örgryte borta, är den rena tortyren. Jag pratar förstås om Radiosportens signatur för mål. Upptäckte för ett tag sedan att jag utvecklat en slags hatkärlek till melodin. Den höjer ju definitivt spänningen för oss som ibland tvingas välja radion framför den äkta varan, men den kan också vara förödande. Är vi i underläge vill du inte höra något annat än den korta truddelutten, leder vi med uddamålet är den en pina och är resultatet oavgjort, hm, visst är det skönt med en seger, men det är inte kul att förlora. Ni vet vad jag menar. Hur som helst fyller den sin funktion, för visst tusan knyter vi handen i fickan och ber en stilla bön så fort den ljuder.

Några dagar kvar till nästa hemmamatch och det börjar pirra i magen så smått. Tredje raka matchen mot ett Göteborgslag och jag ser inget som ska hindra oss från årets andra raka hemmaseger. Visst, Göteborg har börjat skapligt, men det bör inte räcka mot ett taggat Bajen på hemmaplan med fullsatta läktare. Ser fram emot en solig, underbar eftermiddag med bra fotboll, härlig stämning och hemmaseger. Fan, jag tror till och med att jag ska ge mig på en gissning; 3-1 till Bajen. Vilken fest!

Väl mött på Söderstadion den 1 maj.