Kul att läsa det där om Nacka och statyen!

Min syster, Barbro, tog mig dit när jag var hem till Sverige på besök, jag tror det var
1986!

Såg statyn igen 1993 – det går många år mellan besök när
man bor så långt borta!

Jag bor utanför Seattle nu. Förrut var det KatarinaBangatan 29.

Mitt emot 42an där Nacka bodde. Vi var tre grabbar som var nära
kompisar: Jag (Uffe), Berra och lill-pysen Nacka. Det var 1942 till
1946 ungefär.

Vi spelade för SSK(Sofia Små Klubbar) Stjärnan.

Obesegrade hela den tiden! Jag spelade Center, Nacka vänster inner (ibland ytter) och Berra på försvar.

Vi tränade VARJE dag på gräs plätten mellan Nackas sida och min
sida. Vi tränade ofta med att juggla med tennis bollar på fötterna
,axlarna, knäna, huvet osv Lärde oss bollsinne på så sätt

.
Jag var ganska stor men snabb och Nacka var liten men snabbare! Vi
brukade gå ned till “gropen” en träningsplan på andra sidan
Ringvägen. Jag kunde dundra in skotten, Nacka kunde finessa och finta men kunde inte skjuta hårt på den
tiden!

Vi hade mycket kul och fotbollen var nummer ett med oss! Jag gick
på Katarina Real och fortsatte studerandet i Staterna och har nu 11
barn-barn.

Jag föddes Feb 12, 28 – således ett år äldre än lilla Nacka!

När vi spelade matcher på kul så tog Nacka en sida
och jag den andra. Sen valde vi varannan spelare.

Vi spelade jämt emot varandra annars hade det blivit ojämt. Han
fintade ut mig särskilt en gång och då tånkte jag “Fan, han e
bättre än mig!”. Det är svårt att förklara den händelsen
– vad det betydde för mig – kanske ändrade mitt liv-! Tills den gången visste jag att jag var
den bästa liraren på planen – när jag spelade för plugget eller
var som helst.

Sport var lätt för mig! Nu plötsligt förstod jag att jag hade övervärderat mig själv.

Ingen kunde gå förbi mig (trodde jag) och sen snurrade den där lilla killen omkring mig
som ingenting! Det var första gången som jag sett det. Efter det
värderade jag mina motståndare mera alvarligt – i allting i livet!

Jag vaknade upp till verkligheten!

Många år senare hade Nacka blivit berömd och en världs-stjärna. Då, tänkte jag, att jag kanske inte var så
dålig, i alla fall, när jag lirade med Nacka. Det var ju bara det
att han var så förbannat bra!

Jag spelade center för University of Washington i Seattle 58-61.