Nära att lägga av. I dag älskar Alexander Östlund att spela fotboll. Annat var det för ett par år sen då han funderade på att sluta.

Det är en av årets varmaste dagar på idylliska Årsta IP. Termometern snuddar vid trettiostrecket och spelarna, klädda i gröna shorts och vita t-shirts, lider. Alla utom en. Alexander Östlund är klädd i helsvarta shorts och svart långärmad tjocktröja. Han ser inte alls ut att bry sig om värmen, han är faktiskt sist att dricka när Anders Linderoth beordrar vätskepauser. Efter drygt nittio minuters pina får spelarna äntligen duscha och äta.

Alexander och undertecknad slår sig ner i matsalens soffgrupp med dagens lunch, köttfyllda pitabröd och sallad. Vi konstaterar snabbt att Yvonne Werner kanske är Bajens viktigaste värvning de senaste åren.

– Jag visste inte att vi hade så bra mat förrän jag kom ner till Årsta på min första träning. I Norrköping fick vi cateringmat av varierande kvalitet, berättar Alexander.

Jag frågar omgående om han är ledsen för att Krister Nordin inte spelar under måndagens derby.
– Jag vet faktiskt inte. Men lite ledsen är jag nog. Det har blivit en rolig kamp mellan oss två så det skulle vara rätt kul att ha honom på plan
faktiskt, svarar han.

Vi kommer naturligt in på incidenten under Nackas Minne då AIK:aren fick smaka på lite sarg efter en rätt brutal Östlund-tackling. Men att det skulle vara något otalt mellan dem två avfärdar Alex snabbt.

– Det tror jag inte. Han har väl det i åtanke men han var lugn i första derbyt. Så det är lugnt för hans del tror jag, säger han.

Men man kan ju inte låta bli att undra om det var ett planerat överfall från Alexanders sida.
– Nej, egentligen inte. Det blev bara så. Sedan låg det kanske något i det undermedvetna att det var Krister Nordin och att man ville trycka till lite hårdare. Det var inget illa menat att han skulle bli skadad eller något, berättar Östlund.
Med facit i hand blev det kanske ett smart sätt att bli accepterad av Bajarna?
– (Skratt) Ja, det blev ju så. Jag förstår att många tvivlade på mig. Jag har alltid fått rätt mycket reaktioner när jag kommit till Söderstadion tidigare. Så det var helt klart en utmaning från min sida att börja spela för Hammarby, svarar han.

Samtalet fortsätter in på hur han upplevt att ofta få höra burop och nidramsor när han lirat mot Bajen.
– Det är klart man har tänkt på det. Men jag tycker det bara är skönt att publiken hörs. Sedan vad de säger spelar mindre roll för mig. Jag är för inne i mitt eget spel. Hörs de betyder det att det är bra drag. Då är jag nöjd, säger han.

Efter guldmålet 1998 lämnade Alexander Solnaklubben under lite turbulenta former. Han minns att det inte var en smärtfri avslutning på tiden där.

– Så var det. Jag har både bra och dåliga minnen från tiden där. Jag hamnade i luven med vissa personer, men från min sida är det glömt för länge sedan. Det ligger bakom mig. Man vill heller inte tala illa om en klubb man har spelat i. Jag skulle inte snacka skit om Norrköping heller. Där hade jag ändå ett par år där jag verkligen började utvecklas. Nu trivs jag otroligt i Hammarby med alla spelare, med ledarna och med sättet vi försöker spela fotboll på, säger Alexander.

Vi fortsätter att prata om AIK och deras lag numera. Östlund tycker att Gnaget är bättre än vad de visar.

– De har ett bra lag. Man har liksom oss haft problem med skador och avstängningar, men de har bra spelare i truppen. Vissa gånger spelar de inte riktigt efter sina resurser, tycker jag. Om man kollar på förra derbyt stod vi för en jäkligt positiv och spelande fotboll. AIK slog mest ifrån sig, de ska inte behöva göra det med de spelarna, menar Alexander.

Personligen får jag intrycket av att AIK är en otålig förening där framgångarna ska komma snabbt. Alexander håller inte riktigt med.
– Jag tycker att alla tre Stockholmsklubbara har en rätt stor press på sig eftersom allt är så himla upphaussat här. Man köper starka spelare till trupperna vilket leder till att supportrarna kräver framgång. Det är rätt likartat, tycker han.

Men hur mycket påverkar Gnagets tränarbyten föreningen?

– Det är bra med kontinuitet, så att man inte byter för ofta. När jag var i Norrköping bytte vi tränare som andra strumpor. Där hade vi hur många olika tränare som helst. Jag tycker att AIK skulle behållit Stuart Baxter – han är en väldigt duktig tränare, säger han.

Östlund fortsätter och berättar att han ser likheter i mental-iteten mellan Stockholmslagen och Norrköping.
– Där skulle man också ha resultaten med sig direkt, det fanns inte mycket tålamod. Men det är något man får leva med. Jag tycker det är rätt skönt att ha pressen på sig faktiskt. Det är utvecklande för mig och jag höjer mig hela tiden. Då man vet vad som krävs, säger Alexander.

Han började som anfallare i AIK men har under åren gradvis flyttat ner i banan, numera hittar man honom på högerbacken. Jag undrar hur man gör en sådan resa.
– Forward var jag under hela min uppväxt, även om jag faktiskt började som högerback som liten knatte. Då som nu sprang jag kors och tvärs över hela planen och var både här och där, säger han och konstaterar roat att cirkeln verkar sluten. Alexander berättar vidare:
– Som forward lirade jag i IFK Österåker och fortsatte så när AIK tog upp mig som trettonåring. I pojk- och juniorlandslag var jag längst fram och det rullade på. Man var riktigt giftig, minns han.

Men det var också då någonting hände i Alexanders spel. Han drabbades av måltorka och visste inte hur han skulle göra.
– Under AIK-tiden hade man kanske inte den rutinen och självförtroendet att luta sig mot när det gick tungt. Man visste inte hur man skulle hantera svackor. En äldre spelare vet att det måste släppa någon gång, men det är svårt som ung, säger han.
När Östlund åkte till Portugal var det som yttermittfältare och det var som sådan Norrköping värvade honom.

– Det var då som funderingarna om högerbacksplatsen kom. Jag ställde mig väldigt positiv till det hela och det kändes helt rätt direkt, berättar Alexander.

Klicka här för att läsa del två