En ökad träningsdos…

För att skaffa den så nödvändiga uthålligheten fick spelarna fick springa en hel del också. Många långa löppass blev det. Med all denna träning i kroppen var det svårt, för att inte säga omöjligt att göra bra ifrån sig i träningsmatcherna. Det var många supportrar som på olika sätt uttryckte sin oro inför säsongen. I massmedia tippades Hammarby som en av de hetaste nedflyttningskandidaterna. Ja, vi var väl i det närmaste redan ute ur serien innan den spelats. Det som fördes fram som de viktigaste anledningarna till vår uselhet var en tunn trupp och så allt strul runtomkring själva laget. Man måste konstatera att det är minst sagt fascinerande att de så kallade experterna kan uttala sig så säkert om något som de inte har en aning om. För medan tidningarna nästan varje dag försökte slå rekord i att skriva ner Hammarbys chanser tränade grabbarna som sagt som aldrig förr.

Jag kommer ihåg många mycket bra genomförda träningar på Stadshagen, och jag tänker speciellt på en i mitten på januari där laget tränade avslut och hur alla spelare efter avslutat anfall sprang tillbaka till sina utgångspositioner. Kennedy sprang, Christer Fursth sprang, Peter Holm sprang… Det såg imponerande kraftfullt ut. Det var en påtaglig koncentration denna träning, en vanlig träning, en träning i mängden. Ja, jag har sett många lag träna genom åren, men jag har aldrig tidigare sett en mer målinriktad grupp än Hammarbys. Efter träningen på väg tillbaka till Årsta pratade jag med Thomas Dennerby. Jag sa: “Det här ser bra ut. Snuskigt bra. Var ska det sluta?”, Thomas svarade: “Ja, det ser riktigt bra. Men var det ska sluta vet man aldrig.” Han vågade inte säga det. Jag försökte provocera honom, men han tog inte ordet “serieseger” i sin mun. Men det var vad vi båda två tänkte på. Det är lätt att med facit i hand säga att vi sa så, men det kändes att vi skulle vara med därframme redan i januari. Vi drog i alla fall slutsatsen att vi skulle bli mycket svårslagna.

Som ytterligare ett led i att utveckla “vägra förlora”-inställningen lät Sören spelarna spela vidare på träningarna. Han blåste aldrig av spelet även om det var tufft. Spelarna fick själva lösa de problem som uppstod. Han ingrep bara när kampen övergick i direkta handgripligheter. Och det var inte ofta.

Spelare som Suleyman Sleyman och Christer Fursth hade för första gången på länge möjlighet att träna för fullt på försäsongen. I Suleymans fall var det egentligen första gången han på riktigt kunde delta fullt ut i träningen sedan han kom till Hammarby och i Christers fall handlade det om den första riktiga försäsongsträningen sedan tiden i Örebro för nästan tio år sedan. Svaret på frågan hur Suleyman och Christer kunde göra en så bra säsong stod alltså att finna i deras grundträning. Andreas Bild tränade också bra under vintern. Det räckte till att starta serien bra. När sedan skadan mot Helsingborg inträffade orkade han inte riktigt komma tillbaka. Framförallt Suleymans och Christers insatser under året har varit mycket viktiga i marschen mot guldet.

Man måste väl nämna något om La Manga. Det är ett läger som andra läger. Men det är ändå lite speciellt för det brukar alltid vara ett gäng hängivna supportrar som på alla möjliga och omöjliga sett tar sig ner till Spaniens sydkust för att se till så att grabbarna sköter sig. Från rapporterna i år kommer jag ihåg ett par saker. Först och främst berättelsen om ett besök på Bar Kennedy i Cartagena. På baren finns numer T-shirten med Kennedys dribblingskonster som motiv. Och att Christer Fursth fick tröjan “La Manga primero” av de nedresta supportrarna som ett bevis på att han var bäst under veckan. Men av någon anledning kommer jag också ihåg startelvan i den första matchen mot Lyn (förlust med 2-3 efter mål av Peter Markstedt och Andreas Hermnasson). Den såg ut så här: Lasse; Mikael H, Johan, Jonas S, Roger; Christer, Kennedy, Mikael A, Trym; Peter M och Andreas H. Känns den igen? Lasse blev vald till lagkapten. Det var också en del problem med skador och så blåste det en hel del.

En annan händelse från försäsongsträningen som fastnat lite extra i minnet är ett styrketräningspass på Johanneshovs Isstadion. Grabbarna sprang först en runda på nästan en mil. Från Årsta, runt lite grann i krokarna och så till Isstadion. Först kom Patrik Manzila i det närmast oberörd och efter en liten stund en fullständigt slutkörd Christer Fursth. Han sa flämtande: “Det är fan att man ska få stryk av en junior, när man ger allt.” Christer hade tagit ut sig helt. Han hade inte “lagt” sig på en behaglig nivå, han hade gett allt han hade. Efter löpningen väntade rephoppning. Christers ben darrade. Det var omöjligt att hoppa. Men han återhämtade sig snabbt och så hoppade han de minuter man bestämt. Det var inte bara Christer som gav allt på träningarna. De var som små tävlingar varje dag. Där hittar vi ytterligare en liten pusselbit som förklarar framgången.

Starten av Allsvenskan började så smått närma sig och visst blev jag orolig när jag tänkte på de andra lagens trupper. AIK, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Elfsborg… Skulle vi kunna mäta oss med dem? Så jag tänkte så här i stället: Vilken annan målvakt än Lasse skulle jag vilja ha i Hammarby? Jag tittade vidare på backlinjen. Högerbacksplatsen skulle Peter Holm och Suleyman Sleyman slåss om, om Suleymans ljumskar skulle hålla vill säga. Innerbackplatserna var givna till Johan Andersson och Jonas Stark. På vänsterbacken skulle Mikael Hellström spela. Konkurrera om backplatserna skulle i första hand Roger Sandberg och Patrik Gerrbrandt göra. Jag gick på samma sätt igenom mittfältet och forwards. Mittfältet såg bra ut och det gjorde forwardsparet Peter Markstedt och Andreas Hermannson också. Svaret på frågorna jag ställde mig blev: Det fanns inte många spelare jag skulle vilja byta ut. Slutsatsen blev: Vi hade många bra fotbollsspelare. Och vi hade en underbar stämning i gruppen och grabbarna skulle komma bättre tränade jämfört med tidigare år. Det skulle gå bra, mycket bra.