Försäsongen

Ledningen bestämde också tidigt sig för att ha anläggningen på Årsta som bas, som den fasta punkten i tillvaron. Man träffades alltid där, man bytte alltid om där. Det gällde även när träningarna var på Stadshagen. Man träffades i god tid på Årsta och så åkte man i bilar upp till Stadshagen och sedan tillbaka till Årsta för att duscha och byta om. Visst blev det några extra transporter, men det var ett bättre alternativ än att Börje skulle flytta kläder och materiel fram och tillbaka genom stan. Senare under säsongen bestämde man också att köra alla träningar på Årsta. Visst tränade man ett par gånger på Söderstadion och så utnyttjade man möjligheten att träna på Råsunda före höstderbyt mot Djurgården. Men till sist så tränade man bara på Årsta. Nu vet också vi vad en egen träningsanläggning kan betyda.

Jag kommer ihåg när jag reste med laget till Norrköping i februari för en träningsmatch på deras nya konstgräsplan. Det var noga med hur man reste, hur man skulle uppträda och vilka kläder som man skulle ha. Alla kläder kollades och det var så klart en Puma-kollektion som gällde. Kanske var det så att någon missat något plagg. Men det skulle hända igen. Matchen var en av många för att komma i form. Och spelarna tog verkligen uppgiften på allvar. Hammarby tog på några minuter ledningen med 2-0, och Peter Holm gjorde mycket bra ifrån sig som innerback. Hammarby vann tillslut med 3-2, laget hade slagit “Peking” igen. Det var nyttigt för självförtroendet.

Annars gjorde träningsmatcherna inte många glada, men det fanns alltid något positivt att vaska fram. Jag pratade med Thomas Dennerby efter matcherna och han hittade alltid något som var bra. I stället för att gnälla så plockade han fram en godbit här och en annan där. Jag måste ge kredit till Thomas och hans betydelse för stämningen i gruppen. Han nämndes ju sällan i media utan det var uteslutande Sören som fick ta till orda. Men i bakgrunden finns Thomas och han gjorde ett fantastiskt arbete lite i skymundan. Hans arbetsbörda var dessutom dubbel, eftersom han förutom hjälptränare var lagledare. Hade inte Thomas tagit på sig den uppgiften också hade inte Hammarby haft råd med två heltidsanställda ledare. Thomas tvekade aldrig. Han har ett hjärta för klubben som är större än de flestas och han har dessutom ett stort hjärta för alla medmänniskor. Både i sin roll som fotbollsledare och som polis. Det gör Thomas stor som ledare, mycket stor. Och hans plats i “Hammarbys Hall of Fame” är given. Han hade som sagt en mycket stor del i den stämning som kommer att råda under året. Han kanske rent av var den som var viktigast. Det kan alla spelare och andra som varit med intyga.

På Stadshagen brukar det vara kallt i januari och februari. Ett riktigt jävla blåshål. I år var det mer än kallt. Jag tänker på träningsmatchen mot Peter Markstedts tidigare klubb Västerås SK. Matchen gick den 3 februari och det var svinkallt, snålblåst och minst minus tretton grader visade termometer. Utrustad med nyinköpt fleecemössa och GoreTex-handskar, dubbla långkalsonger och ett par lager tröjor, bergsklättrarstrumpor i två skikt och fodrade kängor och en varm vinterjacka sällade jag mig till åskådarmassorna. Matchen var trots kylan välbesökt. Ett “Sören Mannberg visade vägen”-upprop hade gått ut. Tanken var att få så många supportar som möjligt till matchen för att ge våra spelare allt tänkbart stöd. De skulle inte behöva känna sig ensamma, när allt runt dem verkade vara på väg åt helsike. Uppropet manade alltså alla att ta på sig något grönvitt och bege sig upp till Stadshagen. Det var ett drygt tusental som hade hörsammat uppropet och trotsat det bistra klimatet. I mina varma kläder såg jag ett par killar i publiken som stod i matchtröjor och drack öl! Otroligt, men sant. Jag hoppas de överlevde och att de fick uppleva slutet på säsongen. På bänken kommer jag ihåg Patrik Manzila som satt där snällt hela matchen, med fotbollsskor på fötterna. Kallt, svinkallt. Det var inte lätt för honom att gå in i omklädningsrummet efter matchen. Matchen i sig var inte så mycket att säga om. Men när någon i dag säger att det är kallt, så svara jag att det var kallt en gång, en gång i februari i år på Stadshagen. Hur gick det i matchen? Vi vann med 2-1.

Trots olyckskorparnas kraxande runtomkring, så var det alltså aldrig något panik inne i gruppen. Visst kändes det tungt efter Skånelägret i slutet på mars och förlusten mot Landskrona. Och när Hammarby sedan höll på att åka ut i cupen en vecka senare mot “Division 2”-laget Vallentuna var måttet rågat för många. Katastrof var ordet för dagen! Och det var inte svårt att ryckas med i klagosången. Men spelarna och ledarna gick igenom läget och kom fram till en annan slutsats. En slutsats som de flesta av oss inte kände till. Nu var det dags för allsvensk premiär och Hammarby var som sagt bättre förberedda än någonsin tidigare. Fast det var det få som visste eller vågade tro på. Hammarby var ett bättre lag än någonsin tidigare. Premiärmotståndare var precis som året innan Sundsvall. Och resultatet blev också detsamma som året före 1-0. Men denna gång vann Hammarby. Matchen fick inte några större rubriker utan beskrevs som en typisk premiärmatch mellan två bottenlag. Jag tittade på matchen flera gånger på video och min uppfattning var en annan. Man kunde skönja ett kommande storspel redan då. “En för alla, alla för en”-inställningen fanns där. Lagdelarna låg rätt placerade inbördes. Det skulle bara slipas lite mer på detaljer. Jag tänkte på samarbetet mellan spelare som fanns nära varandra i grunduppställningen. Jag tänkte till exempel på samarbetet mellan Peter Markstedt och Andreas Hermansson. Och det skulle bli bättre med tiden.