Jag kan inte säga att jag minns det som i går. Men ibland när jag håller på att somna känns minnen från barndomen starka och tydliga.
Per Oscarsson i kallingarna i Hylands hörna, Niel Armstrongs och Buzz Aldrins stapplande steg på månen, doften av nystekt abborre i bonnköket i huset som vi hyrde på somrarna och så sången förstås, sången som började någonstans där sektion L ligger i dag för att fortplanta sig runt Söderstadion och bilda ett crescendo som än i dag får mig att rysa.

Året var 1970 och Hammarby låg som vanligt i botten på Allsvenskan. Hela 60-talet hade präglats av hissåkande mellan den högsta serien och Division II Svealand, som den näst högsta serien hette på den tiden. Våren hade, milt sagt, varit bedrövlig. Endast segrar mot GAIS och Norrköping gjorde att de tigerrandiga låg hopplöst sist inför hösten.
Då kom Tom Turesson hem. Han hade blivit proffs i Brügge i Belgien efter säsongen 1968 och var saknad i laget. Men nu skulle lillgrabben Tomas börja skolan och det var dags att byta pommes frites och musslor mot den trygga falukorven i det svenska folkhemmet.
Det var precis vad Hammarby behövde, härföraren Turesson var den ledargestalt laget saknade och det något skakiga laget blev plötsligt stabilt. Det började mot Åtvidaberg en augustidag på Söderstadion. Ture gjorde första målet precis innan paus och när densamme spädde på ledningen en kvart in på andra började sången. Först svagt, sedan högre och högre och la, la, la, la, hej hej hej Hammarby ekade mot kvällshimlen. Något sådant hade inte hänt i Sverige förut och alla var förvånade.
Spelarna stannade liksom upp och domare Folke Johansson från Västerås verkade fundera på om det var något regelbrott som hade skett. Det var här den moderna stämningen föddes och lade grunden till vad som senare skulle bli klacken och Bajen Fans.

Sången på läktarna kom från England. Året innan hade Tipsextra startat, fotbollskvaliteten hade varit låg. Lag som Sunderland, Wolverhampton och Stoke halkade omkring i leran på vattensjuka planer men det hindrade inte den engelska publiken ifrån att sjunga högt och vackert.
Denna magiska kväll på Söderstadion vände allt, Hammarby var inte buskis längre och skulle sedermera vara med och slåss om medaljerna.
Efter segern mot Åtvid väntade IFK Göteborg som vunnit guld året innan. Över 9 000 åskådare sjöng fram Hammarby till en ny 3-1-seger och den specielle målskytten Janne Sjöström gjorde två mål. Givetvis hängde massmedia på, det skrevs spaltmeter om laget och publiken och det började bli kult att vara Hammarbyare.
I tidningarna beskrevs den typiske supportern som en långhårig och skäggig individ med den ständiga ölkassen i handen. Och visst stämde det, när Hammarby kom in stod delar av publiken upp med en grön mellanölsburk i handen, det var det närmaste tifo man kom på den tiden.

“Ja, de e Bajen, ja de e Bajen
som har kommit igen
för att ta två poäng
ja de e Bajen, ja de e Bajen
som har kommit tillbaka igen
eru me på den”

Sedan väntade två oavgjorda matcher. Först 1-1 mot Djurgården inför nära 26 000 åskådare där säkert 20 000 hade grönvita sympatier.
Mittfältsnestorn Inge Persson kvitterade i andra halvlek. Sedan gjorde Ture ånyo två nya mål och räddade 2-2 mot GAIS på Ullevi inför hundratals nedresta Hammarbyare.
I omgången därpå valde styrelsen med den legendariske Stabben Ahlner i spetsen att flytta matchen mot Öster till Råsunda. Drygt 12 000 såg ändå Hammarby vinna med det gångbara resultatet 3-1 efter bland annat ett straffmål av den ettrige kultfiguren och ytterbacken Sören Mannberg. Sören var en bensinmacksägare från Ekerö som bäst kan beskrivas som dåtidens Klasse Johansson. Han hade skolats om från forward till ytterback och var älskad av söderpubliken. Efter segern mot Öster blev det övertygande 4-1 i Göteborg mot Örgryte. En av de många nedresta supportrarna Anders berättar:
“Det stod 0-0 i halvtid, när andra halvlek skulle börja träffade vi ett gäng trevliga ÖIS:are och stod och drack bira med dom på muggen, när vi kom upp på läktaren igen hade Hammarby gjort fyra mål på nitton minuter. Jag missade alla.”

Dom två följande matcherna är klassiska i Hammarbyhistorien. Först väntade derbyt mot AIK, hela 32 229 vittnen slöt upp på Råsunda och Hammarby slog sitt gamla publikrekord med nio personer (ÖIS 1959). Mönsteråssonen Peter Claesson, som för övrigt också var bandyspelare i Hammarby, gjorde första målet efter endast tre minuter. I början på andra slog eleganten Lars-Ove “Lill-Hinken” Holmberg (son till legenden Folke “Hinken” Holmberg) en perfekt boll till Janne Sjöström som bara hade att sätta foten till. Enormt jubel bland cirka tjugofemtusen Hammarbyare. Tyvärr fick derbyt en något bitter efterklang, kvällstidningarna gjorde reportage om Hammarbys publik och det hade inte bara varit sång och glädje. Den svans som kommit i kölvattnet på dom riktiga fansen söp och svinade och den förut nämnde Stabben Ahlner lät förkunna “nu måste vi kapa svansen”.

Nu väntade Malmö som ledde serien. Intresset på topp förstås och regissören och Hammarbysupportern Janne Halldoff gjorde en film om publiken. Den visades senare som förfilm till hans komedi Firmafesten och rönte en viss uppmärksamhet.
Det annars dom nästan 30 000 minns bäst var nog Sören Mannbergs punktmarkering av Bosse Larsson. Lille Sören följde Bosse som ett frimärke i nittio minuter och i spelargången efteråt ska Bosse ha utbristit “ska du följa med mig ända in i duschen pågadjävel”. Matchen slutade 1-1 efter ett nytt Sjöströmmål. Efter oavgjort i Borås avslutades hemmaspelet med en ny 3-1-viktoria mot Örebro på Söderstadion. Efter matchen sprang laget ärevarv inför 11 000 jublande fans.

Inför sista omgången fanns det chans på en fjärdeplacering och föreningens första medalj, men det krävdes seger mot Norrköping borta.
Tusentals Hammarbyare vallfärdade till Idrottsparken och fick se “Lill-Hinken” göra 1-0 efter åtta minuter. Tyvärr kvitterade Peking, men den femteplats laget fick till slut var sensationell och äntligen var lindanseriet över.

Hammarby blev ett etablerat allsvenskt lag med Sveriges bästa publik och hösten 70 blev ett viktigt begrepp i den grönvita fotbollshistorien.

Och ska jag vara riktigt ärlig så minns jag faktiskt inte Per Oscarsson eller gubbarna på månen särskilt bra. Abborren i bonnköket minns jag skapligt men mitt starkaste barndomsminne var sången den där magiska augustikvällen på Söderstadion. Och så Tom Turesson förstås.