Jag såg Hammarby första gången 1966 i kvalet mot SAAB på Råsunda, det blev en 5-0 seger och jag kan inte säga att jag minns speciellt mycket av matchen förutom att Nacka var med. När jag senare började gå konternuerligt i början på 70-talet hade Hammarby en femteplats som bästa placering från det otroliga året 1970 (se tidigare artikel). Hammarby var helt enkelt ett ojämnt lindansargäng på den tiden som kunde slå vilket lag som helst men också förlora mot dom sämsta. Hammarby var också ett utpräglat hemmalag, bortapoängen var lätträknade och jag kan inte påminna mig att jag såg speciellt många segrar på andra arenor än Söderstadion och Råsunda. I slutet av 70-talet började någonting i alla fall att hända. Man började kunna skönja embryot till någonting stort fast laget fortfarande var ojämnt.

Säsongen 1979 blev den bästa sedan 1970 med en sjätteplats som följd. Uffe Eriksson hade kommit från Enköping och gjorde stor succé med tio allsvenska mål, den robuste mittbacken Björn Hedenström blev ordinarie och slitvargen Mats Wahlberg var ny från Cobran. Året efter dök forwardstalangen Jonnie Efraimsson upp från Motala, Per Holmberg och Peter Gerhardsson blev näst intill ordinarie efter några år i B-laget och den greppsäkre norrlänningen Anders Markström tog över målvaktströjan från omgång tio av Gunnar Wilhemsson. Det slutade sedan med en femteplats 1980, en placering som kunde ha varit ännu bättre om inte förmågan att spela dåligt mot svaga lag fortfarande fanns där. Bla blev det bara en poäng av fyra möjliga mot jumbolaget Halmia. Året efter blev det en sjundeplats efter en knackig inledning och en ännu knackigare sommar, men laget visade ändå stundtals upp en lysande fotboll.



Sedan blev det då 1982. Tränaren Bengt “Julle” Gustafsson fick inte nytt kontrakt och sörmlänningen Bengt Persson tog över. BP var tuff och såg potentialen i laget. Det var slutglidet på träningarna, nu var det bara hårt jobb som gällde.
Säsongen inleddes sådär, fyra poäng efter fyra omgångar (det var två poäng för seger på den tiden) inför det ovissa derbyt mot AIK. Uffe Eriksson var dock i högform och gjorde två mål och tvingade också en gnagare att göra självmål. Publiksiffran var med vår tids mått bedrövlig, knappt sjuttontusen hade tagit plats på fotbollsstadion. Sedan gick det knackigt ett tag, förlust i Malmö och mot Öster på Söderstadion innan Janne Wegerman blev enda målskytt i Borås och lite hopp om bättring. Det kom dock på skam, bara en poäng mot Kalmar och två förluster på Västkusten mot Blåvitt och Halmstad innan serien vände och HBK kom till Söderstadion.
Det var en lördag mitt i juli månad och ett gäng Bajenfans hade bestämt sig för att ladda upp på Farstabadet i dom södra förorterna. Det hade snackats mycket om att höja stämningen på matcherna och plötsligt tog någon upp en ölburk och fyllde med småsten och började skaka. Den svenska fotbollssamban var född. Matchen mot Halmstad vanns med 4-2 trots att Micke Andersson blev utvisad. På gamla sektion E1 skakade fansen ölburkar i sambatakt och markerade början på ännu en klassisk höstsäsong.

Sedan rullade nästan allt Hammarbys väg, oavgjort mot Norrköping följdes upp av seger i Göteborg mot Örgryte och 6-0 mot Brage på Söderstadion efter en urladdning signerad Uffe Eriksson och Peter Gerhardsson. Åtvidaberg slogs tillbaka på klassiska Kopparvallen innan det var derbydags mot Gnaget. AIK hade målvaktsproblem och lånade in gamle Göran Hagberg. Det skulle man inte ha gjort, Peter Gerhardsson sprang vid ett tillfälle ifrån Hagberg och rullade retfullt in bollen och dom grönvita vann med 3-0, siffror som faktiskt var i underkant. Sedan följde en klang och jubel föreställning mot Malmö på Söderstadion. Den första halvleken fick inte Malmö låna bollen och matchen var snabbt avgjord efter mål av nyttige Mats Wahlberg och Uffe E.
“Det här spelet kunde Hammarby åka runt i folkparkerna med” sa Arne Hegerfors i tv och en enad journalistkår tyckte att det var bland det bästa man sett på svensk mark.
Efter segrar mot Öster och Elfsborg kom höstens enda serieförlust mot Kalmar. Serien avslutades sedan mot Blåvitt på Sös. Hela 13451 vittnen fick se Uefa-mästarna IFK Göteborg bli totalt utspelade, det blev 4-1 till slut och en andraplats i serien.



Två veckor senare inleddes slutspelet, dom åtta bästa lagen hade kvalificerat sig dit och Hammarby fick möta sjuan Örgryte. Det hela började på Ullevi en kulen oktobersöndag. Efter en jämn match lyckades Peter Gerhardsson göra matchens enda mål i andra halvlek och det var slagläge Hammarby. Bland dom knappa niotusen åskådarna på Söderstadion i returmatchen fanns bland annat ett sambaband. Bajen Fans vice ordförande “Tysken” Börjesson hade en granne som spelade med bandet “Hägersten Hot Heaven” och dom var positiva till att ställa upp. Till ljudet av sambatoner hade Jonnie “Rocker” Efraimsson stor show och gjorde tre mål när Öis krossades med 5-1. I semifinalen väntade Elfsborg och det blev som väntat en svår match på Ryavallen. Per Holmberg började med ett självmål innan Björn Hedenström kvitterade, men boråsarna var starkare och gjorde två mål i andra halvlek.
Returen, sex dagar senare, hade stämpeln satsa allt eller försvinna. Hammarby satsade allt från start och i tolfte minuten lyfte Micke Andersson in 1-0. Efter en halvtimme offrade Efraimsson huvudet i en närkamp med dom något otympliga bröderna Stenbäcken och Hammarby var helt plötsligt vidare. Ledningen var dock inte säker, Anders Forsberg (som hade ersatt långtidsskadade Markström) räddade ett friläge från Thomas Ahlström men när Peter Gerhardsson drog in 3-0 från trettio meter var Hammarby finalklart.



Motståndarna blev inte helt oväntat IFK Göteborg och den första matchen skulle gå på Ullevi. Hammarbys styrelse beviljade ett ekonomiskt bidrag för att Hägersten Hot Heaven skulle kunna följa med dom cirka tusen nedresta fansen. Och vilken samba det blev. “Hur kunde vi släppa in samban på läktaren, den där melodislingan pumpade i skallen hela tiden” sa bland annat Glenn Hysén. Matchen blev enormt bra och räknas än i dag till en av de absolut bästa som spelats mellan två svenska lag. Blåvitt tog ledningen genom Håkan Sandberg men innan den första halvleken var över hade Jonnie Efraimsson kvitterat med bröstet, Gerhardsson slog in bollen från kanten och Tomas Wernersson missbedömde situationen (som han även gör ibland som fotbollsreporter på SVT). Sedan hängde Hammarby bra med men starka blåvitt tog över mer och mer och pressade tillbaka Hammarby. Mot slutet radade Göteborg upp chanser men matchen fick ett väldigt oväntat slut. Inhopparen Thom Åhlund vann en nickduell och helt plötsligt var kvicksilvret Peter Gerhardsson fri och kunde rulla in bollen. Vilt jubel utbröt bland dom nedresta bajenfansen.

Returen skulle gå fyra dagar senare på Söderstadion och biljetterna gick åt blixtsnabbt.
Laget var otroligt påpassade och ställde upp på allting. Bland annat grävde Anders Forsberg guld på Söderstadion med en spade och spelarna ställde upp på diverse jippon. Detta skulle straffa sig, mentalt var man redan mästare och koncentrationen var inte på topp inför matchen.
Arenan var knökfull redan en timme före match, hela 15 583 hade trängt sig in och det var publikrekord för Söderstadion. Matchen började trevande men efter ett tag tog Bajen ett visst grepp, Micke Andersson hade några riktigt bra chanser, bland annat en ribbträff som lika gärna hade kunnat gått in. I stället gjorde Dan Corneliussson och Thord Holmgren mål före paus på Blåvitts enda chanser. Tjugo sekunder in på andra halvlek gjorde Corneliussson sitt andra mål och sedan var det god natt. Förvisso reducerade Uffe Eriksson men Hammarbys dittills bästa säsong genom tiderna fick ett lite snöpligt slut. Publiken stormade banan och ett lätt tumult uppstod när bajenfansen ville göra upp med de blåvita men “Hägersten Hot Heaven” ledde ut styrkorna under värdiga former. Det hade varit säsongen när magin kom till Söder och Bajen spelade en fotboll som jag varken sett förr eller senare.



Hammarby ställde upp med samma startelva i samtliga slutspelsmatcher och det måste vara det mest välkomponerade och välbalanserade lag Hammarby haft. Det såg ut så här:

Målvakt: Anders Forsberg. Fick hoppa in när Anders Markström gick sönder mot Malmö i serien och gjorde det med bravur.
Högerback: Per Holmberg. Började på mitten i allsvenskan men skiftade med Dennerby. Brytsäker och tuff.
Libero: Sten-Ove ”Putte´” Ramberg. Eleganten med spelsinnet som också spelade på mitten.
Mittback: Björn Hedenström. Tuff och bra på huvudet, tog ofta straff och frissparkar på kraft.
Vänsterback: Klas Johansson. Sa en gång ”Jag skulle ha kunnat ha sprungit genom väggar för Hammarby”. Det visade han också.
Mittfält: Thomas Dennerby. Spelsinne och grovjobb i ett. Ovärderlig löpare.
Mittfält: Micke Andersson. Teknisk spelfördelare som också hade bra skott.
Mittfält: Mats Wahberg. Gjorde med sin arbetsförmåga att andra kunde briljera. Obrottsligt lojal.
Anfall: Uffe Eriksson. En av dom största i den grönvita fotbollshistorien. Snabbast i Sverige på tjugo meter. Löpvillig som en travhäst.
Anfall: Peter Gerhardsson. Var en Duracellkanin innan dom ens var uppfunna. Snabb och målfarlig.
Anfall: Jonnie Efraimsson. Elegant, bra på huvudet och bra spelsinne.

På bänken fanns Thom Åhlund och Kenta Ohlsson. Ingen dålig bänk om man säger så.
Tränare var Bengt Persson, mannen som fick ordning på Hammarby och lyckades lägga alla pusselbitar på rätt plats. Fick felaktigt sparken efter någon form av spelaruppror 1984. Det blev början till slutet för Hammarby som åkte ur 1988. Men det får ni läsa om någon annan gång.