Klockan är 7.25, en mörk måndagsmorgon i februari. Utanför fönstret på kontoret är det mörkt och förbannat kallt och eftersom man som vanligt inte kom upp i tid, blev det en ny försening.

Tusen saker och göra och allting skulle vara fixat för en tio minuter sedan känns det som. Det är knappt så man hänger med.
Det är visserligen varmare inomhus på kontoret, men ljuset i den själsliga tunneln lyser med sin frånvaro. Efter ett halvt muttrande hej från de närmast sörjande i bordsgruppen, återgår alla till sitt skrivande. Stirrande hukar de sig framför vita skärmar som surrar likt små motorer. I övrigt är tystnaden, i detta ökenlandskap till kontor, total och allt är helt enkelt så förbannat tyst. Fy fan.

Och precis när ångestpaniken är på väg att verkligen dra igång råkar mina ögon blicka förbi det grönvitrandiga märket som sitter där på skärmen, i högra hörnet. Någonting händer och någonstans i huvudet börjar plötsligt de negativa tankarna ändra form. Jag följer de andras exempel och sätter på mig hörlurarna för att lyssna på musik för att bedöva måndagsmorgonen. Datorn surrar till en extra gång och så börjar plötsligt Roffe Wikström och ett gnällande gitarrsolo tala till mig i lurarna och med ett svagt leende flyr mina tankar bort?

Det är visserligen lika mörkt då som nu. Men annars är inget sig likt. Vi står där. Och på Södra, Östra och Västra står alla andra också. Det är oktober 2001, inte februari 2004. Det är söndag, inte måndag. Och vi är på Söderstadion, inte Östermalm. Vi sjunger och halsdukarna är överallt, överallt?

Rycker till och det fortfarande lika tyst. Det enda som hörs nu är skrivaren som brummar i hallen därborta och min stressade bordsgranne börjar slå allt hårdare på tangentbordet och muttrar om någon switch som aldrig funkar.
Hos mig, i lurarna, börjar Roffe och bandet komma igång på riktigt och jag tänker att om det finns sommardagar som bjuder på Söderstadion, grönvit fotboll och sång på Norra med polarna och resten av gänget, då är väl livet är inte så pjokigt ändå.

I samma sekund kommer chefen in, som på beställning. Hon stegar direkt upp till mig som så många gånger tidigare. Det har blivit för många sovmorgnar och hon har förklarat att händer det igen blir det en riktig varning. Den här gången ser hon verkligen inte glad ut. Hon kommer fram, nickar kort, korsar armarna och så frågar hon mig med uppgiven stämma: Jaaa, Hur ska vi ha´t?

Och med ett nytt leende, som denna gång sträcker sig upp till öronen, ställer jag mig upp och tillsammans med Roffe ropar jag: VI SKA TA`T!?