Innan derbyt
När jag vaknade i morse hade jag en stor klump i magen. Jag funderade ett tag på om jag var sjuk, så att jag kanske skulle få stanna hemma från jobbet i dag. Men efter ungefär fem minuter märkte jag att det var någon slags matchfeber. Jag rös och kallsvettades om vartannat och magen var lika hårt knuten som en scouts råbandsknop. Matchfeber. Derbyfeber.

Svettig och trött steg jag sakta upp från sängen och tog ett djupt avslappnande andetag, och försökte lugna ner mig. Det hjälpte inte. Jag försökte ruska av mig nervositeten. Ingenting verkade fungera. Inte ens en kall dusch fick mina nerver att slappna av. Ännu värre blev det när jag tog på mig mina gröna och vita kläder, och virade min vackra halsduk runt min hals. Jag visste redan då att jag inte skulle kunna slappna av förrän ungefär 20:50 senare i kväll i Solna på Råsunda. Då skulle dagens derby mot Djurgården vara över, och då skulle förhoppningsvis Det Onda Derbyspöket vara borta, kanske för alltid.

Det var äntligen vackert väder, för första gången på väldigt länge när Hammarby spelar hemmamatch. Jag hoppades att solen skulle skina även i Solna, men man vet ju aldrig med den kommunen. De få som nu inte skulle gå på matchen samlades i vanlig ordning på diverse krogar på Södermalm. De få Djurgårdare som av någon anledning bor på söder skyndade snabbt förbi mig och sprang ner i tunnelbanan. Trots nervositeten var det glädje man såg på Söder. Det kändes lite som om alla leenden var någon sorts skydd för att inte visa att man var rädd. Rädd för ännu en förlust. Samma rädsla som jag kände. Men jag höll masken, liksom alla andra, och inväntade slutsignalen innan jag vågade yttra mig. Allt vi kunde göra var att hoppas.

Råsunda
Sveriges nationalarena Råsunda känns verkligen inte som en toppmodern anläggning. På södra läktaren var alla stolar tätt ihopklämda, och för att komma till sin plats var man tvungen att kliva över en hel del människor med omänskligt spänstiga steg. Dessutom var det någon långt nere på läktaren som var tvungen att stå på själva stolarna istället för nedanför dem, vilket innebar att alla var tvungna att stå på dem. Jag kan säga det att det var inte direkt bekvämt att stå så i 92 minuter. I matchen mot AIK har jag varit bekväm nog att välja sittplats, och jag tror att mina fötter kommer att tacka mig för det beslutet. Nej, tacka vet jag Söderstadion.

Att vi var många bajare på plats var ett som var säkert. Vi var minst lika många som förra derbyt. Djurgårdarna var dock färre, vilket visar ganska mycket på Hammarbyarens mentalitet. Vi kommer alltid gå på matcherna, hur det än går för oss. Vi kommer alltid vara gröna och vita, var vi än är i tabellen.

Att fotboll är en sport fylld med slump och oftast en hel del tur, är tyvärr något vi fått erfara den här säsongen, och även i dagens match. I total motsats till guldsäsongen har bollen inte alls studsat vår väg år 2002. Så också i derbyt mot Djurgården, där både matchen på planen och matchen på läktaren böljade fram och tillbaka. Det var soligt och glatt i klacken, och det dansades och sjöngs om vartannat. Ända fram till bortalagets förödande första mål. Stämningen dog direkt, och det dröjde många minuter innan man kom igång med ramsorna igen. Så, en bit in på andra halvlek, tryckte Jonas Stark in 1-1 för Hammarby, efter en retur på Kennedys skott. En vild glädje bröt loss på alla läktare utom på norra, och sångerna från södra läktaren var starkare och lät vackrare än någon gång jag kan minnas. Även östra och västra läktaren hängde med och allt verkade frid och fröjd.

Men glädjen varade inte länge. Samuel Wowoah satte punkt för matchen med sitt 2-1 mål och vi fick åter se oss besegrade av Djurgården på Råsunda. Några tappra bajare fortsatte att gapa sina halsar hesa till det bittra slutet, men i de sista minuterna känns det som om vi blev överröstade av de blårandiga. En liten tröst var att vi hade hemmamatch, vilket innebar att vår del av publiken fick smita ut från arenan en kvart innan Djurgårdarna, så man kunde åka hem till Södermalm så fort som möjligt.

Södermalm by night
24 grader. Så varmt var det på kvällen, endast en halvtimme efter matchen. Min vandring från Stockholm Södra till Skanstull förkunnade det faktum att sommaren äntligen hade kommit till Stockholm, och då även till Söder. Södermalm är utan tvekan den vackraste stadsdelen på sommaren, och det var nog inte bara jag som kände så, med tanke på folkströmningen till Medborgarplatsen. Jag kunde inte låta bli att le när jag gick förbi Söderhof, där folk redan hade glömt matchen och koncentrerat sig på den gyllene drycken som vi i folkmun kallar öl. Stämningen var densamma runtom på gator och torg; visst kände man av förlusten, men det var inte hela världen den här gången. Det som AIK och DIF saknar, som vi kan vara stolta över, är en samhörighet, en kultur. Vi har varandra och det är det som räknas. Resultaten är inte allt, inte när man har en samhörighet som vi har. Vi hör ihop, vi grönvita, och vi kommer aldrig svika vårt lag; Hammarby.